Cryptosporidium
Jag har 5 saker att säga om min nye(-a) vän Cryptis:
1. Vi hade tänkt bada med scout i kväll, vilket några scouter har tjatat om hela terminen, men nu måste vi ställa in för att inte alla ska bli sjuka.
2. Jag kan med stolthet annonsera att jag i egen hög person själv inhyst den lilla parasiten. För två veckor sen efter att jag varit och simmat blev jag sjuk i fem dagar och symptomen stämde exakt överens med det de besrkiver i media. Alltid något att fira!
3. Det faktum att man redan tagit på sig denna börda borde ju lämpligtvis föra med sig en belöning i form av immunitet (ni vet, som i Robinson-tävlingarna) men icke sa nicke.
4. Med tanke på att jag just nu läser delkursen Kriskommunikation är det jätteintressant att studera hur Östersunds kommun hanterar krisen och vilken information de går ut med i media.
5. Jag vet att det är ett i-landsproblem, men jag tycker det är jättejobbigt att inte dricka vatten som kommer direkt från kranen. Särskilt som jag dricker vatten precis hela tiden. Jag har alltid en flaske med mig till skolan och ett glas bredvid sängen när jag sover. När jag var i Turkiet i somras drack jag sex liter om dagen...
6. När jag var på affären idag var det kaos på mineralvatten-avdelningen. Plasthöljen överallt och flaskor här och var. Hilarious!
/ELIN
1. Vi hade tänkt bada med scout i kväll, vilket några scouter har tjatat om hela terminen, men nu måste vi ställa in för att inte alla ska bli sjuka.
2. Jag kan med stolthet annonsera att jag i egen hög person själv inhyst den lilla parasiten. För två veckor sen efter att jag varit och simmat blev jag sjuk i fem dagar och symptomen stämde exakt överens med det de besrkiver i media. Alltid något att fira!
3. Det faktum att man redan tagit på sig denna börda borde ju lämpligtvis föra med sig en belöning i form av immunitet (ni vet, som i Robinson-tävlingarna) men icke sa nicke.
4. Med tanke på att jag just nu läser delkursen Kriskommunikation är det jätteintressant att studera hur Östersunds kommun hanterar krisen och vilken information de går ut med i media.
5. Jag vet att det är ett i-landsproblem, men jag tycker det är jättejobbigt att inte dricka vatten som kommer direkt från kranen. Särskilt som jag dricker vatten precis hela tiden. Jag har alltid en flaske med mig till skolan och ett glas bredvid sängen när jag sover. När jag var i Turkiet i somras drack jag sex liter om dagen...
6. När jag var på affären idag var det kaos på mineralvatten-avdelningen. Plasthöljen överallt och flaskor här och var. Hilarious!
/ELIN
SJ - För en bra start på dagen
När jag bokade biljetten såg det ut som den perfekta resrutten. Billigt pris, bara en kvarts väntan i Bollnäs och dessutom skulle jag få åka X2000 mellan Bollnäs och Östersund, vilket innebär bokad sittplats! Optimalt.
Klockan fem i går eftermiddag skjutsade mamma ner mig till Ockelbo varifrån tåget skulle gå klockan 17.33. När vi kom till stationen meddelades att x-tåget var tio minuter försenat och redan då började jag oroa mig för att missa tåget från Bollnäs. När tåget kom hade klockan hunnit bli 17.50 och det fanns inte en chans att jag skulle hinna med mitt kära X2000 från Bollnäs om inget oförutsett hände. Men grejen med tågtrafiken är att man alltid kan förutse att något oförutsett ska hända. Och mycket riktigt, ombord på x-tåget berättade konduktören att X2000 mot Östersund var försenat med 1 timme och 20 minuter. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Det blev till slut två timmars väntan i Bollnäs. Bara det var ganska bisarrt, att sitta på Bollnäs inte alltför trevliga station och desperat vänta på tåget som skulle ta mig till staden som härjas av en parasit kallad Cryptosporidium.
När jag stod på perrongen i kylan tänkte jag att det inte spelade någon roll om tåget var fullt med tjattrande skolklasser eller fulla fotbollshuliganer, bara jag fick sitta inne i vämen och kanske sova i tågsätet med musik i öronen. Jag kan väl inte direkt säga att jag ångrade denna tanke när jag klev på tåget men nära på i alla fall. För tågvagnen där jag skulle sitta luktade något horribelt. Det var som en blandning mellan fiskaffär och spya. Dessutom låg det en tjej och sov över min plats och hon ryckte dödsförskräckt till när jag rörde vid hennes arm. Till slut satte jag mig i alla fall på min efterlängtade Plats 36 i Vagn 5 och började anda in doften av spya.
(Jag drog till slut slutsatsen att det var mer troligt att någon hade spytt (särskilt nu i magsjuketider) än att någon på riktigt öppnat en fiskaffär och börjat sälja fisk på tåget.)
Efter all denna misär var jag såklart tvungen att gå och köpa mig lite fika, dels för att klockan var nio och jag inte skulle komma fram på ett bra tag, dels för att jag skulle ge vad som helst för att lämna lukten bakom mig en stund och dels för att jag tyckte synd om mig själv efter allt krångel (märk väl att denna anledning kommer i tredje hand här men i mitt huvud kan den ha hamnat på en annan placering). Och vet ni vad som hände när jag visade upp min chokladboll och mitt mineralvatten? Tjejen i kassan meddelade att det var gratis på grund av förseningen! Vips älskade jag att åka tåg igen.
Klockan halv tolv, sex och en halv timme efter att jag och mamma åkt hemifrån, stapplade jag in i min lägenhet och började paranoid se mig om efter allt som kunde ge mig magsjuka.
Denna historia kan vara intressant i sig men gav inga suveräna förutsättningar för att glad i hågen traska iväg till skolan i morse (jag brukar faktiskt ibland göra som Pinocchio i reklamen för filmen (jag har aldrig sett filmen Pinocchio och därför brukar jag få citera reklamen för den, vilket i sig är ganska sorgligt) och låtsas ha ett äpple i handen och säga "Nu går jag till skolan" och så svarar gubben, Gepetto hette han visst, "Det är rätt Pinocchio" vilket han säkert inte säger vid det tillfället i filmen men som sagt jag har bara sett reklamen och där gör han det. Om ni är intresserade av denna reklam så finns den bland annat på bandet med Lejonkungen. Lejonkungen har jag sett), och därför sitter jag alltså här och bloggar i stället för att vara på föreläsning, vilken från början var anledningen till att jag skulle åka just i går kväll.
Jag återkommer nog snart med ett oerhört spännande inlägg om allas vår vän parasiten, som jag hädanefter tänker kalla Cryptis
/ELIN
Klockan fem i går eftermiddag skjutsade mamma ner mig till Ockelbo varifrån tåget skulle gå klockan 17.33. När vi kom till stationen meddelades att x-tåget var tio minuter försenat och redan då började jag oroa mig för att missa tåget från Bollnäs. När tåget kom hade klockan hunnit bli 17.50 och det fanns inte en chans att jag skulle hinna med mitt kära X2000 från Bollnäs om inget oförutsett hände. Men grejen med tågtrafiken är att man alltid kan förutse att något oförutsett ska hända. Och mycket riktigt, ombord på x-tåget berättade konduktören att X2000 mot Östersund var försenat med 1 timme och 20 minuter. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Det blev till slut två timmars väntan i Bollnäs. Bara det var ganska bisarrt, att sitta på Bollnäs inte alltför trevliga station och desperat vänta på tåget som skulle ta mig till staden som härjas av en parasit kallad Cryptosporidium.
När jag stod på perrongen i kylan tänkte jag att det inte spelade någon roll om tåget var fullt med tjattrande skolklasser eller fulla fotbollshuliganer, bara jag fick sitta inne i vämen och kanske sova i tågsätet med musik i öronen. Jag kan väl inte direkt säga att jag ångrade denna tanke när jag klev på tåget men nära på i alla fall. För tågvagnen där jag skulle sitta luktade något horribelt. Det var som en blandning mellan fiskaffär och spya. Dessutom låg det en tjej och sov över min plats och hon ryckte dödsförskräckt till när jag rörde vid hennes arm. Till slut satte jag mig i alla fall på min efterlängtade Plats 36 i Vagn 5 och började anda in doften av spya.
(Jag drog till slut slutsatsen att det var mer troligt att någon hade spytt (särskilt nu i magsjuketider) än att någon på riktigt öppnat en fiskaffär och börjat sälja fisk på tåget.)
Efter all denna misär var jag såklart tvungen att gå och köpa mig lite fika, dels för att klockan var nio och jag inte skulle komma fram på ett bra tag, dels för att jag skulle ge vad som helst för att lämna lukten bakom mig en stund och dels för att jag tyckte synd om mig själv efter allt krångel (märk väl att denna anledning kommer i tredje hand här men i mitt huvud kan den ha hamnat på en annan placering). Och vet ni vad som hände när jag visade upp min chokladboll och mitt mineralvatten? Tjejen i kassan meddelade att det var gratis på grund av förseningen! Vips älskade jag att åka tåg igen.
Klockan halv tolv, sex och en halv timme efter att jag och mamma åkt hemifrån, stapplade jag in i min lägenhet och började paranoid se mig om efter allt som kunde ge mig magsjuka.
Denna historia kan vara intressant i sig men gav inga suveräna förutsättningar för att glad i hågen traska iväg till skolan i morse (jag brukar faktiskt ibland göra som Pinocchio i reklamen för filmen (jag har aldrig sett filmen Pinocchio och därför brukar jag få citera reklamen för den, vilket i sig är ganska sorgligt) och låtsas ha ett äpple i handen och säga "Nu går jag till skolan" och så svarar gubben, Gepetto hette han visst, "Det är rätt Pinocchio" vilket han säkert inte säger vid det tillfället i filmen men som sagt jag har bara sett reklamen och där gör han det. Om ni är intresserade av denna reklam så finns den bland annat på bandet med Lejonkungen. Lejonkungen har jag sett), och därför sitter jag alltså här och bloggar i stället för att vara på föreläsning, vilken från början var anledningen till att jag skulle åka just i går kväll.
Jag återkommer nog snart med ett oerhört spännande inlägg om allas vår vän parasiten, som jag hädanefter tänker kalla Cryptis
/ELIN
Den (des)orienterande släkten
Den enda sport min släkt någonsin utövat är orientering. Min bror, min faster, mina farbröder och ett okänt antal kusiner orienterar eller har orienterat. Alldeles nyss när jag var på väg hem från skolan slog det mig plötsligt varför: Vi är alla totalt desorienterade och försöker komma tillrätta med det. Okej, nu finns det risk för att vissa blir provocerade och lite upprörda över detta, och med all rätt eftersom det inte är något jag frågat min släkt om utan på helt fri hand dragit slutsats om.
I alla fall har jag absolut noll lokalsinne. Så fort jag kommer in i ett hus så har jag inte aning åt vilket håll någonting utanför ligger. Flera gånger har jag trott att jag hittat en ny värld bara för att jag inte känner igen det jag tittar på. Helt ärligt! Till exempel brukar jag sitta på biblioteket här i Östersund och titta ut genom fönstret. Och åt ett håll finns det en väg som går in bakom biblioteket och de som går på den verkar alla ha det gemensamt att de är lite konstiga. Alltså tillhör de en egen värld där man är lite konstig och går fram och tillbaka utanför biblioteket hela dagarna. Och en gång när jag var ute och åkte skidor hemma i Ockelbo åkte jag över ån som rinner förbi oss och så kom jag till en åker som jag aldrig sett med en lada som jag aldrig sett och en väg som...ja, ni fattar. Slutsats: Jag hade kommit till en annan värld!
Det jag vill få fram är att jag har svårt för att koppla ihop olika platser. Det betyder också att när jag är inne i skolan och någon ska ge mig vägbeskrivning och pekar "Om du går ditåt och sen..." så måste jag genast avbryta med "Okej, jag har inte en aning om vart vi är nu". Det var bara två veckor sen jag insåg att ett av husen vi haft föreläsningar i ett år var exakt samma som jag sett från utsidan varje dag när jag gått till skolan, men eftersom vi går in i det genom ett annat hus kopplade jag aldrig att det var samma. Jag höll på att fråga mina klasskompisar om det, men så insåg jag att man måste ju inte alltid avslöja hur dum man är...
Av denna anledning har jag alltid tyckt illa om just orientering när vi haft det i skolan, eftersom jag är så grymt dålig på att fatta var jag är. Om man inte vet var man är i världen, hur ska man då veta var man är på en karta?
Hoppas att ni inte är lika vilsna som jag
Tjolong!
/ELIN
PS. Idag var det rimfrost på träden. Helt underbart vackert!
I alla fall har jag absolut noll lokalsinne. Så fort jag kommer in i ett hus så har jag inte aning åt vilket håll någonting utanför ligger. Flera gånger har jag trott att jag hittat en ny värld bara för att jag inte känner igen det jag tittar på. Helt ärligt! Till exempel brukar jag sitta på biblioteket här i Östersund och titta ut genom fönstret. Och åt ett håll finns det en väg som går in bakom biblioteket och de som går på den verkar alla ha det gemensamt att de är lite konstiga. Alltså tillhör de en egen värld där man är lite konstig och går fram och tillbaka utanför biblioteket hela dagarna. Och en gång när jag var ute och åkte skidor hemma i Ockelbo åkte jag över ån som rinner förbi oss och så kom jag till en åker som jag aldrig sett med en lada som jag aldrig sett och en väg som...ja, ni fattar. Slutsats: Jag hade kommit till en annan värld!
Det jag vill få fram är att jag har svårt för att koppla ihop olika platser. Det betyder också att när jag är inne i skolan och någon ska ge mig vägbeskrivning och pekar "Om du går ditåt och sen..." så måste jag genast avbryta med "Okej, jag har inte en aning om vart vi är nu". Det var bara två veckor sen jag insåg att ett av husen vi haft föreläsningar i ett år var exakt samma som jag sett från utsidan varje dag när jag gått till skolan, men eftersom vi går in i det genom ett annat hus kopplade jag aldrig att det var samma. Jag höll på att fråga mina klasskompisar om det, men så insåg jag att man måste ju inte alltid avslöja hur dum man är...
Av denna anledning har jag alltid tyckt illa om just orientering när vi haft det i skolan, eftersom jag är så grymt dålig på att fatta var jag är. Om man inte vet var man är i världen, hur ska man då veta var man är på en karta?
Hoppas att ni inte är lika vilsna som jag
Tjolong!
/ELIN
PS. Idag var det rimfrost på träden. Helt underbart vackert!
Coming up: More fascinating stories about The Life of Elin!
I dag var jag och handlade. Affären var full av norrmän som skulle köpa tio dosor snus.
I går var jag på auktion i kyrkan. Jag lyckades få studentrabatt på en påse bröd. Det ni, studentrabatt på en auktion, det är inte alla som klarar av det! Men är man söt och säger att man är fattig funkar det (ett tips).
Jag skulle ha pluggat idag. Gjorde jag det? Tja, jag läste inledningen av boken. Nej, inte ens det, jag läste de tre sista sidorna av inledningen av boken.
Jag gjorde faktiskt något bra i dag också: När jag handlade höll jag på att köpa två chokladkakor för 32 kronor. Men när jag stod i kassan kom jag på att dels ville jag inte ha två stycken chokladkakor och dels var det bättre att köpa en rättvisemärkt kaka. Så jag gick ur kön, ställde tillbaka de två och tog en rättvisemärkt för 26 kronor.
Okej, jag lovar att jag försöker komma på något intressant att skriva men det går bara inte! Som vanligt är det lättare att uttrycka sig med något någon annan har skrivit. Det här är en låt med Säkert! Det är så coolt att gå omkring i Östersund med Säkert! i hörlurarna och tänka på att det är den här staden hon sjunger om.
Vi går på skaren över isen som brast under dig när du var fem
Vi går mot ljusa tider säger de men vi längtar mest hem
Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer vara ett med dem som vet precis vem du är
Vi läser Hundra år av ensamhet, jag blickar fram mot ett
Jag ska vara tyst från och med nu och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu
En timme tar en vecka här, slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här, jag skakar om kalendern
Du har köpt Lonely Planet, du åker till ett söderland rätt snart
Jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar
Jag sträcker ut mig, säger:
"Det är till att vara märkvärdig, åka härifrån när solen är såhär, men du, du är som du är"
De brister tidigare och tidigare Isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år
De säger hotet mot klimatet, men jag tar det som ett tecken på att du kommer upp igen
Kom hit igen
Isarna med Säkert!
/ELIN
I går var jag på auktion i kyrkan. Jag lyckades få studentrabatt på en påse bröd. Det ni, studentrabatt på en auktion, det är inte alla som klarar av det! Men är man söt och säger att man är fattig funkar det (ett tips).
Jag skulle ha pluggat idag. Gjorde jag det? Tja, jag läste inledningen av boken. Nej, inte ens det, jag läste de tre sista sidorna av inledningen av boken.
Jag gjorde faktiskt något bra i dag också: När jag handlade höll jag på att köpa två chokladkakor för 32 kronor. Men när jag stod i kassan kom jag på att dels ville jag inte ha två stycken chokladkakor och dels var det bättre att köpa en rättvisemärkt kaka. Så jag gick ur kön, ställde tillbaka de två och tog en rättvisemärkt för 26 kronor.
Okej, jag lovar att jag försöker komma på något intressant att skriva men det går bara inte! Som vanligt är det lättare att uttrycka sig med något någon annan har skrivit. Det här är en låt med Säkert! Det är så coolt att gå omkring i Östersund med Säkert! i hörlurarna och tänka på att det är den här staden hon sjunger om.
Vi går på skaren över isen som brast under dig när du var fem
Vi går mot ljusa tider säger de men vi längtar mest hem
Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer vara ett med dem som vet precis vem du är
Vi läser Hundra år av ensamhet, jag blickar fram mot ett
Jag ska vara tyst från och med nu och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu
En timme tar en vecka här, slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här, jag skakar om kalendern
Du har köpt Lonely Planet, du åker till ett söderland rätt snart
Jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar
Jag sträcker ut mig, säger:
"Det är till att vara märkvärdig, åka härifrån när solen är såhär, men du, du är som du är"
De brister tidigare och tidigare Isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år
De säger hotet mot klimatet, men jag tar det som ett tecken på att du kommer upp igen
Kom hit igen
Isarna med Säkert!
/ELIN
Looney...
Jag har många gånger tänkt att om någon satte upp en mikrofon i min lägenhet skulle det inte ta lång tid att övertyga dem om att jag är fullkomligt galen. Jag pratar, brister ut i hysteriska gapskratt, skriker till när man minst anar det, eller ja, jag anar det ju eftersom det är jag som skriker och jag är ju den enda närvarande. Men i alla fall.
Just nu sitter jag framför datorn (uppenbarligen), har bara ätit en tallrik fil sedan i går, har inte förberett för seminariet jag ska ha om två timmar (som vanligt), har inte tvättat håret på år och dar (too much information!) och därför beslöt jag mig helt enkelt för att ge upp ett illtjut. Därefter beslöt jag mig för att skriva ner det för att det ska finnas förevigat och aldrig gå förlorat. Så enkelt är det.
Måste bara passa på att citera de första styckena i Liftarens guide till galaxen (Läs den!). Ger en ett litet annat perspektiv på livet om man frågar mig...
Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om.
Kretsande kring denna, på ett avstånd av 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser digitalur vara nånting att komma med.
Denna planet har - eller rättare sagt hade - ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men de flesta handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga.
So long!
/ELIN
Just nu sitter jag framför datorn (uppenbarligen), har bara ätit en tallrik fil sedan i går, har inte förberett för seminariet jag ska ha om två timmar (som vanligt), har inte tvättat håret på år och dar (too much information!) och därför beslöt jag mig helt enkelt för att ge upp ett illtjut. Därefter beslöt jag mig för att skriva ner det för att det ska finnas förevigat och aldrig gå förlorat. Så enkelt är det.
Måste bara passa på att citera de första styckena i Liftarens guide till galaxen (Läs den!). Ger en ett litet annat perspektiv på livet om man frågar mig...
Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om.
Kretsande kring denna, på ett avstånd av 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser digitalur vara nånting att komma med.
Denna planet har - eller rättare sagt hade - ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men de flesta handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga.
So long!
/ELIN
Varning för självfrosseri
Igår hände något underligt som hänger med även idag. Jag ska ta det från början. Om man inte är lika intresserad av mig som jag själv råkar vara finns det risk för att kommande text inte är så intressant, för det handlar mest om hur bra jag är och hur synd det är om mig så om ni redan här känner att ni inte håller med så ödsla för all del ingen tid på att läsa detta. Istället kan jag tipsa er om att läsa en av de böcker jag skrev om i förra inlägget.
I söndags kväll bestämde jag mig för att jag på måndagen skulle åka och simma. Detta för att jag knappt rört mig på en vecka och för att jag råkade ha lite tid just igår. Därför gick jag efter att ha ätit en stor portion pasta och spenat (kan man ladda upp på något bättre sätt så säg!) hemifrån klockan tolv för att först uträtta några små ärenden och sen sätta mig på bussen mot Storsjöbadet (som förresten inte är något uthomhusbad vad än namnet kan antyda). Jag gick på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och filmer och sen tog jag vägen förbi en kiosk för att lämna in två stycken trisslotter som jag skulle ha lämnat in i somras. På kiosken blev jag ombedd att visa leg. När jag tio minuter senare klev på bussen och köpte en ungdomsbiljett blev jag också ombedd att visa leg. Alltså, först får jag visa leg för att biträdet misstänker att jag är under arton och sen får jag visa leg för att busschauffören misstänker att jag är över tjugo. Detta leder mig till två alternativ. Antingen har man i Östersund börjat bli väldigt noga med att be människor om identifikation ELLER så åldrades jag faktiskt tre år på tio minuter: från sjutton till tjugo!
Nu kanske ni tror att det här är den underliga händelse som jag skulle berätta om, men i så fall har jag två saker att säga till er:
1. Ni har väldigt låga (eller realistiska) tankar om mig och vilka historier jag skulle uppleva häpnadsväckande
2. Det här var bara något jag var med om igår och formade en historia om som jag tyckte var skojig på bussen, och som jag har ändrat på under det senaste dygnets gång. Alltså:
3. Era låga (och realistiska) tankar om vilka historier jag skulle uppleva som häpnadsväckande visade sig vara helt befogade.
Men nu kommer jag snart till poängen: Jag åkte till simhallen, hoppade i bassängen och började simma. Eftersom jag tränar så extremt lite nu för tiden och är envis som en gammal get bestämde jag mig för att simma 3 kilometer. Dels för att slå mitt personliga rekord och dels för att jag tycker om jämna siffror. Dessutom har jag hört att Vansbrosimningen är 3000 meter och det är ju coolt att uppnå en sån siffra. Och det gjorde jag också! Med en paus då jag åt en banan simmade jag 3 kilometer. De sista 300 metrarna kändes det som om jag hade en vågmaskin framför mig, men jag kom i alla fall i mål. Sen var jag helt död i kroppen och jag var tvungen att köpa mig en greenburgare i badhusrestaurangen för att över huvudtaget kunna ta mig hem. Hur som helst duschade jag, klädde på mig och tog bussen in till stan igen. Jag gick och handlade en massa mat innan jag gick hem till lägenheten, så när jag kom hem var jag inte bara slut och vrålhungrig, jag hade också släpat två tunga kassar flera hundra meter. När jag kom hem satte jag mig ner framför teven och där blev jag sen kvar. Jag var helt slut och dessutom hade jag ont i nacken på ena sidan. Jag trodde att det skulle hjälpa om jag blev varm så jag hade halsduk på mig. Det gjorde det inte.
Till slut gick jag och la mig i sängen, klockan åtta på kvällen. Jag märkte att jag frös som sjutton och hade feber. Dessutom hade jag nu inte bara ont i nacken utan i hela kroppen. Det gjorde mig lite orolig eftersom jag skulle ha seminarium idag, och dessutom hålla i scoutgången på kvällen. Men på morgonen vaknade jag i alla fall utvilad och kände mig ganska pigg igen. Jag började plugga på till seminariet (vid det här laget märker jag själv att historien inte är så intressant längre men jag måste ju i alla fall få komma till slutet, annars är den bara puckad) och började efter ett tag känna en smärta i bröstet. Inte som en hjärtattack eller något utan det gjorde ont i hela bröstkorgen. Det kändes som att någon hade tryckt in ett rätblock (som en kub fast med olika långa sidor) i bröstkorgen på mig och kanterna stack ut. Och inte hjälpte det att ligga ner och vila heller. Hur som helst bestämde jag mig för att gå till skolan ändå, och det var nog rätt beslut för när jag gick till skolan försvann värken, kanske för att blodcirkulationen kom igång.
Väl i skolan stapplade jag in några minuter för sent på seminariet, blev uttittad medan jag gick in i en papperskorg av metall, muttrade "Diskret entré" och slog mig ner på en stol. Därefter var allting upp och ner. Jag, som brukar vara ganska tyst på lektioner och seminarier, förutom när jag verkligen har något att säga, babblade på, gav mig in i diskussioner, sa flummiga saker, samtidigt som jag kände mig yr och var konstant illamående. Jag antar att eftersom jag redan mådde kasst hade jag ju inget att förlora. Dessutom gick presentationen jättebra fast jag inte hade övat. Ni vet hur man kan få en klump i magen när man är nervös? Jag hade redan en enorm klump i magen så när redovisningen närmade sig hade den inte så mycket annat göra att göra än att försvinna. När det var klart mådde jag lika illa igen.
Nu sitter jag här i min lägenhet och funderar på hur man bäst spenderar kvällen med att göra ingenting. Jag drog mig ur ansvaret på scout i kväll. Jag orkar helt enkelt inte släpa mig dit, åka till en viss billighetskedja, köpa en massa tårtingredienser (urk) och sen titta på när tolv scouter smetar ner hela köket med karamellfärgad grädde (vi har tårttävling ikväll om ni undrade, men det antar jag att ni inte gjorde för i så fall har ni läst igenom all den här svadan, och i så fall mår ni lika dåligt som jag).
Jag funderar på rubriken på inlägget. Egentligen handlar ju allt bloggande om självfrosseri. Det handlar om att uttrycka sig själv, berätta vad man gör, och föra fram sina åsikter om saker och ting. Det var bara en tanke...Vad var det mer jag skulle säga? Jo, slutsatsen är som följer: Jag är bra, bara lite dum i huvudet. Jag skulle ha lyssnat lite på min kropp som faktiskt är en miljon gånger svagare än min vilja. Men jag är och har alltid varit Emma Tvärtemot, även när det gäller att vara tvärtemot mig själv. Har ni läst den boken förresten, Emma Tvärtemot? Den är jättebra, den handlar om en liten flicka som vill ha byxorna på armarna och...ja, det är ungefär allt jag kommer ihåg. Men henne identifierar jag mig med i alla fall.
Svadan är över för idag, hoppas ni har njutit av den...Nu ska jag sätta mig och se på Pelle Svanslös och tycka synd om mig själv. Liver är väl bra härligt ibland?
/ELIN
I söndags kväll bestämde jag mig för att jag på måndagen skulle åka och simma. Detta för att jag knappt rört mig på en vecka och för att jag råkade ha lite tid just igår. Därför gick jag efter att ha ätit en stor portion pasta och spenat (kan man ladda upp på något bättre sätt så säg!) hemifrån klockan tolv för att först uträtta några små ärenden och sen sätta mig på bussen mot Storsjöbadet (som förresten inte är något uthomhusbad vad än namnet kan antyda). Jag gick på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och filmer och sen tog jag vägen förbi en kiosk för att lämna in två stycken trisslotter som jag skulle ha lämnat in i somras. På kiosken blev jag ombedd att visa leg. När jag tio minuter senare klev på bussen och köpte en ungdomsbiljett blev jag också ombedd att visa leg. Alltså, först får jag visa leg för att biträdet misstänker att jag är under arton och sen får jag visa leg för att busschauffören misstänker att jag är över tjugo. Detta leder mig till två alternativ. Antingen har man i Östersund börjat bli väldigt noga med att be människor om identifikation ELLER så åldrades jag faktiskt tre år på tio minuter: från sjutton till tjugo!
Nu kanske ni tror att det här är den underliga händelse som jag skulle berätta om, men i så fall har jag två saker att säga till er:
1. Ni har väldigt låga (eller realistiska) tankar om mig och vilka historier jag skulle uppleva häpnadsväckande
2. Det här var bara något jag var med om igår och formade en historia om som jag tyckte var skojig på bussen, och som jag har ändrat på under det senaste dygnets gång. Alltså:
3. Era låga (och realistiska) tankar om vilka historier jag skulle uppleva som häpnadsväckande visade sig vara helt befogade.
Men nu kommer jag snart till poängen: Jag åkte till simhallen, hoppade i bassängen och började simma. Eftersom jag tränar så extremt lite nu för tiden och är envis som en gammal get bestämde jag mig för att simma 3 kilometer. Dels för att slå mitt personliga rekord och dels för att jag tycker om jämna siffror. Dessutom har jag hört att Vansbrosimningen är 3000 meter och det är ju coolt att uppnå en sån siffra. Och det gjorde jag också! Med en paus då jag åt en banan simmade jag 3 kilometer. De sista 300 metrarna kändes det som om jag hade en vågmaskin framför mig, men jag kom i alla fall i mål. Sen var jag helt död i kroppen och jag var tvungen att köpa mig en greenburgare i badhusrestaurangen för att över huvudtaget kunna ta mig hem. Hur som helst duschade jag, klädde på mig och tog bussen in till stan igen. Jag gick och handlade en massa mat innan jag gick hem till lägenheten, så när jag kom hem var jag inte bara slut och vrålhungrig, jag hade också släpat två tunga kassar flera hundra meter. När jag kom hem satte jag mig ner framför teven och där blev jag sen kvar. Jag var helt slut och dessutom hade jag ont i nacken på ena sidan. Jag trodde att det skulle hjälpa om jag blev varm så jag hade halsduk på mig. Det gjorde det inte.
Till slut gick jag och la mig i sängen, klockan åtta på kvällen. Jag märkte att jag frös som sjutton och hade feber. Dessutom hade jag nu inte bara ont i nacken utan i hela kroppen. Det gjorde mig lite orolig eftersom jag skulle ha seminarium idag, och dessutom hålla i scoutgången på kvällen. Men på morgonen vaknade jag i alla fall utvilad och kände mig ganska pigg igen. Jag började plugga på till seminariet (vid det här laget märker jag själv att historien inte är så intressant längre men jag måste ju i alla fall få komma till slutet, annars är den bara puckad) och började efter ett tag känna en smärta i bröstet. Inte som en hjärtattack eller något utan det gjorde ont i hela bröstkorgen. Det kändes som att någon hade tryckt in ett rätblock (som en kub fast med olika långa sidor) i bröstkorgen på mig och kanterna stack ut. Och inte hjälpte det att ligga ner och vila heller. Hur som helst bestämde jag mig för att gå till skolan ändå, och det var nog rätt beslut för när jag gick till skolan försvann värken, kanske för att blodcirkulationen kom igång.
Väl i skolan stapplade jag in några minuter för sent på seminariet, blev uttittad medan jag gick in i en papperskorg av metall, muttrade "Diskret entré" och slog mig ner på en stol. Därefter var allting upp och ner. Jag, som brukar vara ganska tyst på lektioner och seminarier, förutom när jag verkligen har något att säga, babblade på, gav mig in i diskussioner, sa flummiga saker, samtidigt som jag kände mig yr och var konstant illamående. Jag antar att eftersom jag redan mådde kasst hade jag ju inget att förlora. Dessutom gick presentationen jättebra fast jag inte hade övat. Ni vet hur man kan få en klump i magen när man är nervös? Jag hade redan en enorm klump i magen så när redovisningen närmade sig hade den inte så mycket annat göra att göra än att försvinna. När det var klart mådde jag lika illa igen.
Nu sitter jag här i min lägenhet och funderar på hur man bäst spenderar kvällen med att göra ingenting. Jag drog mig ur ansvaret på scout i kväll. Jag orkar helt enkelt inte släpa mig dit, åka till en viss billighetskedja, köpa en massa tårtingredienser (urk) och sen titta på när tolv scouter smetar ner hela köket med karamellfärgad grädde (vi har tårttävling ikväll om ni undrade, men det antar jag att ni inte gjorde för i så fall har ni läst igenom all den här svadan, och i så fall mår ni lika dåligt som jag).
Jag funderar på rubriken på inlägget. Egentligen handlar ju allt bloggande om självfrosseri. Det handlar om att uttrycka sig själv, berätta vad man gör, och föra fram sina åsikter om saker och ting. Det var bara en tanke...Vad var det mer jag skulle säga? Jo, slutsatsen är som följer: Jag är bra, bara lite dum i huvudet. Jag skulle ha lyssnat lite på min kropp som faktiskt är en miljon gånger svagare än min vilja. Men jag är och har alltid varit Emma Tvärtemot, även när det gäller att vara tvärtemot mig själv. Har ni läst den boken förresten, Emma Tvärtemot? Den är jättebra, den handlar om en liten flicka som vill ha byxorna på armarna och...ja, det är ungefär allt jag kommer ihåg. Men henne identifierar jag mig med i alla fall.
Svadan är över för idag, hoppas ni har njutit av den...Nu ska jag sätta mig och se på Pelle Svanslös och tycka synd om mig själv. Liver är väl bra härligt ibland?
/ELIN
En uppdatering
Det känns som att alla har slutat blogga helt plötsligt, så jag tänkte att jag måste försöka dra mitt strå till stacken. Inga sprudlande idéer har dock dykt upp i mitt huvud så jag tänkte bara berätta vad jag har för mig nu för tiden, eftersom det är vad jag brukar efterfråga i andras bloggar.
I går kväll anmälde jag mig till sommarens World Scout Jamboree (ett jättestort scoutläger dit tusentals människor kommer från hela världen och som i sommar råkar vara i Sverige). Det känns jättebra, särskilt som jag aldrig har varit på något riktigt stort läger förut. Jag ska vara funktionär och springa omkring och serva folk. Inte städa toaletterna dock, för det har de en speciell grupp till. Jag inbillar mig att jag åker på lägret för att träffa folk, umgås med mina scoutkompisar och allt sånt, men helt ärligt är det ju för att få se kungen. Varför annars liksom?
Annars går jag i skolan, läser just nu en kurs som heter Ledning och organisering under risk och kris. Roligt ibland, bedrövligt ibland, som det brukar vara.
Just nu är jag inne i en Läsa böcker-fas. Det är underbart! Jag går till biblioteket, drömmer om vilka böcker jag skulle vilja läsa just då, går hem med ett lyckorus och en värk i axeln för att jag har för många böcker i väskan, och lägger dem sen i högen på golvet bredvid sängen. Det här är böckerna jag läser just nu (Nerifrån och uppi högen):
1. Unga kvinnor (en amerikansk klassiker som Joey i Dawson's creek säger är hennes favoritbok. Jag köpte den på biblioteket för en krona. Hittills ganska tråkig)
2. Jerusalem II (Fortsättningen på boken jag började läsa på gymnasiet men kom av mig. Selma Lagerlöf är min idol!)
3. The return av Hjärtans Fröjd (Fortsättningen på Hjärtans Fröjd, som var en riktigt bra bok men den här nådde inte upp till den)
4. How to be good (Jag började läsa High Fidelity av Nick Hornby för några veckor sen och nu är jag inne på den tredje boken av honom. Riktigt bra)
5. Våldtäkt och romantik (En bok om feminism som jag köpte för nio kronor på Ullared i somras)
6. Naiv. Super. (Marie-Louise tipsade mig om den häromdagen och den ser verkligen lovande ut, men jag har inte hunnit komma igång än)
7. Ett ufo gör entré (Det är den enda jag redan har läst, men jag såg den på biblioteket igår och det blev ett spontanlån (billigare än spontanköp dock!) eftersom det är en av mina favoritböcker. Så mycket smärta!)
När jag kommer hem till någon tittar jag väldigt snabbt på deras bokhylla. Det första jag sa när jag kom in i min brors flickväns rum var "Varför har du Harry Potter-böckerna i omvänd ordning?". Jag antar att det är en sån där kliché att om du vill veta något om en person ska du titta på hennes bokhylla. Vad nu omvända Harry Potter-böcker nu säger vet jag inte, men det är nog något viktigt.
Enligt min teori borde jag genom att titta på böckerna i högen jag just rabblat upp kunna bedöma vem jag är (i alla fall just nu). För det första är jag nog ung. Tre stycken av de nämnda klassas som ungdomsböcker och Gud förbjude om en mogen människa sjönk så lågt att den började läsa ungdomsböcker. Okej, egentligen kan jag inte komma så mycket längre i min analys eftersom jag vet varför jag införskaffat alla böckerna och vilka delar av dem som tilltalar mig så ni får nog döma själva. Om ni kommer fram till något få ni gärna säga till.
Ja visst ja, jag höll ju på att berätta vad jag gör nu för tiden. Jag mår bra i alla fall. För någon veckor sen skrev jag en facebookuppdatering som lyder:
"Det är bara när jag är på riktigt gott humör som jag upptäcker hur sjukt deppig musiksmak jag har. Jag kanske borde börja lyssna på Bubbles eller något?:P"
Nej då, var inte oroliga, jag började inte lyssna på Bubbles. Eller ja, jag försökte förstås men upptäckte till min förskräckelse att de inte finns på Spotify! Men sen insåg jag att de precis som Beatles förstås vill skydda sitt varumärke... Däremot skapade jag en spellista som heter Lycklig och här är en av låtarna på den:
Lycklig och förvånad med Lars Winnerbäck. Har man en deppig farbror som favoritartist gäller det ju att hitta en av de gladare låtarna han gjort...
/ELIN
I går kväll anmälde jag mig till sommarens World Scout Jamboree (ett jättestort scoutläger dit tusentals människor kommer från hela världen och som i sommar råkar vara i Sverige). Det känns jättebra, särskilt som jag aldrig har varit på något riktigt stort läger förut. Jag ska vara funktionär och springa omkring och serva folk. Inte städa toaletterna dock, för det har de en speciell grupp till. Jag inbillar mig att jag åker på lägret för att träffa folk, umgås med mina scoutkompisar och allt sånt, men helt ärligt är det ju för att få se kungen. Varför annars liksom?
Annars går jag i skolan, läser just nu en kurs som heter Ledning och organisering under risk och kris. Roligt ibland, bedrövligt ibland, som det brukar vara.
Just nu är jag inne i en Läsa böcker-fas. Det är underbart! Jag går till biblioteket, drömmer om vilka böcker jag skulle vilja läsa just då, går hem med ett lyckorus och en värk i axeln för att jag har för många böcker i väskan, och lägger dem sen i högen på golvet bredvid sängen. Det här är böckerna jag läser just nu (Nerifrån och uppi högen):
1. Unga kvinnor (en amerikansk klassiker som Joey i Dawson's creek säger är hennes favoritbok. Jag köpte den på biblioteket för en krona. Hittills ganska tråkig)
2. Jerusalem II (Fortsättningen på boken jag började läsa på gymnasiet men kom av mig. Selma Lagerlöf är min idol!)
3. The return av Hjärtans Fröjd (Fortsättningen på Hjärtans Fröjd, som var en riktigt bra bok men den här nådde inte upp till den)
4. How to be good (Jag började läsa High Fidelity av Nick Hornby för några veckor sen och nu är jag inne på den tredje boken av honom. Riktigt bra)
5. Våldtäkt och romantik (En bok om feminism som jag köpte för nio kronor på Ullared i somras)
6. Naiv. Super. (Marie-Louise tipsade mig om den häromdagen och den ser verkligen lovande ut, men jag har inte hunnit komma igång än)
7. Ett ufo gör entré (Det är den enda jag redan har läst, men jag såg den på biblioteket igår och det blev ett spontanlån (billigare än spontanköp dock!) eftersom det är en av mina favoritböcker. Så mycket smärta!)
När jag kommer hem till någon tittar jag väldigt snabbt på deras bokhylla. Det första jag sa när jag kom in i min brors flickväns rum var "Varför har du Harry Potter-böckerna i omvänd ordning?". Jag antar att det är en sån där kliché att om du vill veta något om en person ska du titta på hennes bokhylla. Vad nu omvända Harry Potter-böcker nu säger vet jag inte, men det är nog något viktigt.
Enligt min teori borde jag genom att titta på böckerna i högen jag just rabblat upp kunna bedöma vem jag är (i alla fall just nu). För det första är jag nog ung. Tre stycken av de nämnda klassas som ungdomsböcker och Gud förbjude om en mogen människa sjönk så lågt att den började läsa ungdomsböcker. Okej, egentligen kan jag inte komma så mycket längre i min analys eftersom jag vet varför jag införskaffat alla böckerna och vilka delar av dem som tilltalar mig så ni får nog döma själva. Om ni kommer fram till något få ni gärna säga till.
Ja visst ja, jag höll ju på att berätta vad jag gör nu för tiden. Jag mår bra i alla fall. För någon veckor sen skrev jag en facebookuppdatering som lyder:
"Det är bara när jag är på riktigt gott humör som jag upptäcker hur sjukt deppig musiksmak jag har. Jag kanske borde börja lyssna på Bubbles eller något?:P"
Nej då, var inte oroliga, jag började inte lyssna på Bubbles. Eller ja, jag försökte förstås men upptäckte till min förskräckelse att de inte finns på Spotify! Men sen insåg jag att de precis som Beatles förstås vill skydda sitt varumärke... Däremot skapade jag en spellista som heter Lycklig och här är en av låtarna på den:
Lycklig och förvånad med Lars Winnerbäck. Har man en deppig farbror som favoritartist gäller det ju att hitta en av de gladare låtarna han gjort...
/ELIN
This is the year
It's so weird
I was just about to leave here
To say OK, you finally got me.
I give in
Oh I knew there must be something
meant for me out there
I just didn't know where to begin
You smile at me and lead me to the dance floor
I can feel that something's starting
Starting soon
Been so tired, haven't slept a night since 1994
Doesn't matter now we're on the move
Cause this is the year,
This is the year it all will happen
It's finally here, I have been waiting
all my life
So put on your coat,
it's time to go,
it's time for take-off
I think I can say without a doubt
This year is mine
We stumble in the stairs,
We're in a hurry now
No time to see the last song
With the band
cause the fireworks have started
and the snowflakes
shape my name
Don't say a word now
baby, take my hand
Cause this is the year,
this is the year it all will happen
It's finally here, I have been
waiting all my life
there'll be no mistakes
there's just gonna be one
big departure
This year I will do everything right,
This year is mine
Yeah, I'm leaving tonight
Don't know how I know
but I do know that
This is the year,
this is the year it all will happen
It's finally here, what I have
been waiting for all of my life
there'll be no more mistakes,
no more delays, just one big departure
Oh baby I don't know how high
I guess we'll be
somewhere out of sight
This year I will do everything right
This year is mine
I was just about to leave here
To say OK, you finally got me.
I give in
Oh I knew there must be something
meant for me out there
I just didn't know where to begin
You smile at me and lead me to the dance floor
I can feel that something's starting
Starting soon
Been so tired, haven't slept a night since 1994
Doesn't matter now we're on the move
Cause this is the year,
This is the year it all will happen
It's finally here, I have been waiting
all my life
So put on your coat,
it's time to go,
it's time for take-off
I think I can say without a doubt
This year is mine
We stumble in the stairs,
We're in a hurry now
No time to see the last song
With the band
cause the fireworks have started
and the snowflakes
shape my name
Don't say a word now
baby, take my hand
Cause this is the year,
this is the year it all will happen
It's finally here, I have been
waiting all my life
there'll be no mistakes
there's just gonna be one
big departure
This year I will do everything right,
This year is mine
Yeah, I'm leaving tonight
Don't know how I know
but I do know that
This is the year,
this is the year it all will happen
It's finally here, what I have
been waiting for all of my life
there'll be no more mistakes,
no more delays, just one big departure
Oh baby I don't know how high
I guess we'll be
somewhere out of sight
This year I will do everything right
This year is mine
Yeah!
![](https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2233262/images/2010/picture0004_114985294.jpg)
Har man kort frisyr måste man ju bara testa att göra tuppkam! Tyvär tar Winnerbäck-tröjan ner punkimagen en smula...