efteralladar

Igår hände något underligt som hänger med även idag. Jag ska ta det från början. Om man inte är lika intresserad av mig som jag själv råkar vara finns det risk för att kommande text inte är så intressant, för det handlar mest om hur bra jag är och hur synd det är om mig så om ni redan här känner att ni inte håller med så ödsla för all del ingen tid på att läsa detta. Istället kan jag tipsa er om att läsa en av de böcker jag skrev om i förra inlägget.

I söndags kväll bestämde jag mig för att jag på måndagen skulle åka och simma. Detta för att jag knappt rört mig på en vecka och för att jag råkade ha lite tid just igår. Därför gick jag efter att ha ätit en stor portion pasta och spenat (kan man ladda upp på något bättre sätt så säg!) hemifrån klockan tolv för att först uträtta några små ärenden och sen sätta mig på bussen mot Storsjöbadet (som förresten inte är något uthomhusbad vad än namnet kan antyda). Jag gick på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och filmer och sen tog jag vägen förbi en kiosk för att lämna in två stycken trisslotter som jag skulle ha lämnat in i somras. På kiosken blev jag ombedd att visa leg. När jag tio minuter senare klev på bussen och köpte en ungdomsbiljett blev jag också ombedd att visa leg. Alltså, först får jag visa leg för att biträdet misstänker att jag är under arton och sen får jag visa leg för att busschauffören misstänker att jag är över tjugo. Detta leder mig till två alternativ. Antingen har man i Östersund börjat bli väldigt noga med att be människor om identifikation ELLER så åldrades jag faktiskt tre år på tio minuter: från sjutton till tjugo!

Nu kanske ni tror att det här är den underliga händelse som jag skulle berätta om, men i så fall har jag två saker att säga till er:

1. Ni har väldigt låga (eller realistiska) tankar om mig och vilka historier jag skulle uppleva häpnadsväckande
2. Det här var bara något jag var med om igår och formade en historia om som jag tyckte var skojig på bussen, och som jag har ändrat på under det senaste dygnets gång. Alltså:
3. Era låga (och realistiska) tankar om vilka historier jag skulle uppleva som häpnadsväckande visade sig vara helt befogade.

Men nu kommer jag snart till poängen: Jag åkte till simhallen, hoppade i bassängen och började simma. Eftersom jag tränar så extremt lite nu för tiden och är envis som en gammal get bestämde jag mig för att simma 3 kilometer. Dels för att slå mitt personliga rekord och dels för att jag tycker om jämna siffror. Dessutom har jag hört att Vansbrosimningen är 3000 meter och det är ju coolt att uppnå en sån siffra. Och det gjorde jag också! Med en paus då jag åt en banan simmade jag 3 kilometer. De sista 300 metrarna kändes det som om jag hade en vågmaskin framför mig, men jag kom i alla fall i mål. Sen var jag helt död i kroppen och jag var tvungen att köpa mig en greenburgare i badhusrestaurangen för att över huvudtaget kunna ta mig hem. Hur som helst duschade jag, klädde på mig och tog bussen in till stan igen. Jag gick och handlade en massa mat innan jag gick hem till lägenheten, så när jag kom hem var jag inte bara slut och vrålhungrig, jag hade också släpat två tunga kassar flera hundra meter. När jag kom hem satte jag mig ner framför teven och där blev jag sen kvar. Jag var helt slut och dessutom hade jag ont i nacken på ena sidan. Jag trodde att det skulle hjälpa om jag blev varm så jag hade halsduk på mig. Det gjorde det inte.

Till slut gick jag och la mig i sängen, klockan åtta på kvällen. Jag märkte att jag frös som sjutton och hade feber. Dessutom hade jag nu inte bara ont i nacken utan i hela kroppen. Det gjorde mig lite orolig eftersom jag skulle ha seminarium idag, och dessutom hålla i scoutgången på kvällen. Men på morgonen vaknade jag i alla fall utvilad och kände mig ganska pigg igen. Jag började plugga på till seminariet (vid det här laget märker jag själv att historien inte är så intressant längre men jag måste ju i alla fall få komma till slutet, annars är den bara puckad) och började efter ett tag känna en smärta i bröstet. Inte som en hjärtattack eller något utan det gjorde ont i hela bröstkorgen. Det kändes som att någon hade tryckt in ett rätblock (som en kub fast med olika långa sidor) i bröstkorgen på mig och kanterna stack ut. Och inte hjälpte det att ligga ner och vila heller. Hur som helst bestämde jag mig för att gå till skolan ändå, och det var nog rätt beslut för när jag gick till skolan försvann värken, kanske för att blodcirkulationen kom igång.

Väl i skolan stapplade jag in några minuter för sent på seminariet, blev uttittad medan jag gick in i en papperskorg av metall, muttrade "Diskret entré" och slog mig ner på en stol. Därefter var allting upp och ner. Jag, som brukar vara ganska tyst på lektioner och seminarier, förutom när jag verkligen har något att säga, babblade på, gav mig in i diskussioner, sa flummiga saker, samtidigt som jag kände mig yr och var konstant illamående. Jag antar att eftersom jag redan mådde kasst hade jag ju inget att förlora. Dessutom gick presentationen jättebra fast jag inte hade övat. Ni vet hur man kan få en klump i magen när man är nervös? Jag hade redan en enorm klump i magen så när redovisningen närmade sig hade den inte så mycket annat göra att göra än att försvinna. När det var klart mådde jag lika illa igen.

Nu sitter jag här i min lägenhet och funderar på hur man bäst spenderar kvällen med att göra ingenting. Jag drog mig ur ansvaret på scout i kväll. Jag orkar helt enkelt inte släpa mig dit, åka till en viss billighetskedja, köpa en massa tårtingredienser (urk) och sen titta på när tolv scouter smetar ner hela köket med karamellfärgad grädde (vi har tårttävling ikväll om ni undrade, men det antar jag att ni inte gjorde för i så fall har ni läst igenom all den här svadan, och i så fall mår ni lika dåligt som jag).

Jag funderar på rubriken på inlägget. Egentligen handlar ju allt bloggande om självfrosseri. Det handlar om att uttrycka sig själv, berätta vad man gör, och föra fram sina åsikter om saker och ting. Det var bara en tanke...Vad var det mer jag skulle säga? Jo, slutsatsen är som följer: Jag är bra, bara lite dum i huvudet. Jag skulle ha lyssnat lite på min kropp som faktiskt är en miljon gånger svagare än min vilja. Men jag är och har alltid varit Emma Tvärtemot, även när det gäller att vara tvärtemot mig själv. Har ni läst den boken förresten, Emma Tvärtemot? Den är jättebra, den handlar om en liten flicka som vill ha byxorna på armarna och...ja, det är ungefär allt jag kommer ihåg. Men henne identifierar jag mig med i alla fall.

Svadan är över för idag, hoppas ni har njutit av den...Nu ska jag sätta mig och se på Pelle Svanslös och tycka synd om mig själv. Liver är väl bra härligt ibland?

/ELIN