efteralladar

Jag läste just ut en bok som heter Ett annat sätt att vara ung. Den är skriven av Per Nilsson, en av de absolut bästa ungdomsboksförfattarna som finns. Jag upptäckte hans böcker för ett par år sen när en människa jag kände då berättade att det var lätt att känna igen sig själv i huvudpersonen. Det stämmer mycket väl. Om det finns någon som förstår människor som är 14-20 år så är det Per Nilsson. Det enda problemet han har är att han tror att för att en bok ska vara intressant måste något spektakulärt hända. Han borde förstå att om man är ute efter spänning och ovanliga händelser så väljer man en fantasy-bok eller en actionfilm eller något, och inte en av hans böcker. För många ungdomar räcker det mer än väl med en bok som verkar förstå precis hur JAG känner mig, i en tid då det inte verkar som att någon gör det.

 

Huvudpersonen Hannah i Ett annat sätt att vara ung är i alla fall vegan, och jag gillar skarpt hennes utläggning om just det ställningstagandet:

 

 

Bara för att man tagit ett ställningstagande som inte är i linje med exakt allt samhället säger åt en att göra är man inte alltid sugen på att prata om det. När försvarade du senast ditt val att äta kött så fort du ställde ner tallriken på bordet?

 

NU ÄR DET HÖSTLOV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

/ELIN

Om någon känner ett överväldigande behov av att veta vad jag gjorde hela helgen så kan ni läsa Elises extremt effektiva snabbgenomgång här.

 

/ELIN

Nu har jag tagit mentalt höstlov. Jag vill vara ledig och bara åka hem och ha lite andhämtning någon annanstans än på skolan. Inte för att pluggandet är så hårt eller för att jag inte trivs, utan för att jag helt enkelt behöver miljöombyte ibland. Jag gillar min bubbla men efter ett tag tar syret slut och jag måste ut och hämta mer.

 

Medan jag väntar på höstlov tittar jag på en galet bra tv-serie:

 

 

Lyssnar på en otroligt fin låt:

 

 

Dricker alldeles för mycket kaffe (eftersom det är gratis):

 

 

Och drömmer att för första gången få se min nya vän:

Två bra men smått suspekta saker har hänt idag:

 

Först kom jag och hela min klass in på North Park University i Chicago fast vi redan har kommit in eftersom det är det hela det här året går ut på...

 

Sen blev jag antagen till en kurs på North Park utan att ansöka om att få gå den...

 

På tal om det senare har jag på sista tiden kommit på en del om hur det amerikanska skolsystemet fungerar. Ni vet hur de i amerikanska filmer alltid pratar om vilka som är de "bra" skolorna? Harvard, Princeton, Yale etc. Går man på en bra skola är man eftertraktad på arbetsmarknaden och har hög status, går man på en sämre skola blir det svårare. I Sverige har skolor förstås också olika mycket status men inte alls i samma hög grad. Och jag har kommit underfund med att det är för att i svenska skolor finns det mycket striktare regelverk för hur kursplaner ska se ut, vad som får examineras och vad studenter bör kunna, detta för att utbildningarna i landet ska vara så likvärdiga som möjligt. I USA är det läraren, professorn, i fråga som bestämmer vad en student bör kunna och vad som kan komma på prov. I Sverige får enbart kurslitteraturen tenteras, men på mitt prov i miljövetenskap (som hölls av en amerikan) för ett par veckor sen fanns en fråga om vem som spelar huvudrollen i Jurassic Park, för det tyckte läraren var viktigt (!).

 

Har en amerikansk skola höga krav och hög status är det många lärare som söker jobb där och skolan kan gallra efter just de lärare de vill ha. Om en skola har bra lärare så har skolan bra rykte och då söker sig studenterna dit.

 

När jag nu letar efter kurser jag vill läsa i vår (förutom den som jag redan råkat (lyckats) komma in på) råder många mig att kolla vilken professor som undervisar i kursen och sen fråga vad andra studenter har tyckt om den. Är det en dålig lärare rekommenderas jag att inte läsa kursen.

 

Om det svenska eller amerikanska systemet är bäst går det att tvista om. I den amerikanska skolan riskerar det att bli en elitistisk grej, där olika individer har olika svårt att få jobb fast de i teorin gått likadana utbildningar. Men samtidigt talar det sitt klara språk att USA kammat hem en tredjedel av alla Nobelpris som delats ut genom åren; just för att de har så bra universitet.

 

Till sist vill jag bara rekommendera en film som alla borde se, särskilt för att slippa spilla tid på de längre versionerna:

 

/ELIN

 

Hemma från Rom igen. Jag är lite smått tagen och har så många intryck att jag inte har någon ände att börja i. Jag får väl strukturera på mitt vanliga sätt, göra en lista.

 

Rom topp 5:

1. Colosseum. Helt otroligt att det finns på riktigt!
2. Pizza, pasta och cappuccino varje dag. Så smakar himlen.
3. Sista kvällen, som bestod av god middag, glassletande på stan, arga leken och en otroligt dålig film; Wrath of the titans. Helmys.
4. Att springa genom stan i spöregn och sjunga svenska låtar. Alla andra hade paraplyer men vi var lätt lyckligast!
5. Klassen och gemenskapen, som bara blev bättre och bättre ju längre tiden gick.

Den här grymt fina låten sjunger vi med kören jag är med i, Immanuel Gospel Jönköping. Självklart låter det bättre när vi sjunger den, men det är ändå ett smakprov på vad som komma skall.

 

 

Kom till Immanuelskyrkan på gudstjänst den 21 oktober så får ni höra vår version!

 

Inatt drar jag till Italien för en veckas klassresa (av den sorten man gör med skolan, inte den där man blir rik och köper pälsar). Vi ska titta på Vatikanen, Colosseum, Katakomberna och Pompeji. Görcoolt! Blir jag bara av med min huvudvärk, min trötthet och mitt dåliga humör ska det nog bli kanon.

 

See ya.

 

/ELIN

Att läsa Hungerspelen-trilogin samtidigt som man studerar Romarriket i skolan är bland det mäktigaste man kan göra. Den maktställning regimen har och jakten på prestige till varje pris är rent ut sagt motbjudande.

 

Hungerspelen är förutom en underhållande bok en extremt stark kritik mot vårt samhälle. De utsatta områdena som hålls på mattan av de mäktiga människorna och är utan många av de förnödenheter de behöver är inte påhittade av en fantasirik författare, hela konceptet är hämtat direkt från vår egen värld.

 

I Romarriket fanns en idé som kallades Bröd och Cirkus (Panem et Circenses). Den går ut på att om de styrande tillhandahåller den mat folk behöver och lite underhållning så kommer de inte att göra uppror. I Hungerspelen är det just Hungerspelen som utgör underhållningen, och folket i den priviligierade huvudstaden stortrivs med sin undehållning, precis som romarna (troligtvis) uppskattade sina gladiatorspel.

 

Problemet med Hungerspelen är att det är de fattiga och utsatta som tar skada av spelen, genom att två ungdomar, barn, från varje distrikt varje år väljs ut för att tävla i en blodig kamp som går ut på att döda alla sina medtävlande.

 

I Hungerspelen beskrivs invånarna i huvudstaden som ovetande och naiva individer som aldrig ingriper, aldrig förstår smärtan, aldrig bryr sig om att folk ute i distrikten lider. Allt invånarna i huvudstaden gör är att tänka på sitt utseende, äta mer mat än de orkar (de har till och med utvecklat en dryck de tar på fester för att spy och sen kunna äta lika mycket till) och spekulera i vem som ska vinna Hungerspelen.

 

Det Suzanne Collins har gjort är att ta det samhälle vi har i den rika delen av världen och förstärka det så att man inte kan undgå att se hur orättvisa skillnaderna mellan rika och fattiga är. Och som jag känner igen mig i huvdstadsinvånarna! Nog ser jag att en massa skit pågår därute och att folk mår dåligt, men skulle jag ge upp ens ett uns av min egen bekvämlighet för att hjälpa dem? Nope.

 

Katniss, huvudpersonen i Hungerspelen, reflekterar flera gånger över det här. Hon är själv uppvuxen i ett av de fattigare områdena och hela sitt liv fått kämpa för att ge sin familj mat. Hon funderar över sina assistenters sätt att tänka:

 

Vad vi brukar kalla "Dagens i-landsproblem".

/ELIN

Jag skulle vilja tillägna ett inlägg åt Hilma, mitt största fan och blogg-groupie. Jag har nämnt henne förut, vi träffades när jag jobbade på Klintagården i somras och jag berättade då följande i bloggen:

 

Jag gjorde det stora misstaget att börja prata med Hilma på facebook ikväll, vilket slutade med att vi i fyra timmar diskuterade: Absolut Ingenting. Förutom att jag som vanligt var noggrann med att trycka ner henne, eftersom vi har ett destruktivt förhållande där jag trakasserar henne och sen är snäll mot henne så att hon blir beroende av mig och inte kan leva utan mig, särskilt som jag skulle straffa henne hårt om hon försökte lämna mig. 220 facebook-kommentarer enbart om bisarra samtalsämnen. Vissa kvällar är det precis vad man behöver för att bli på gott humör.

 

/ELIN

Igår hände något fantastiskt, något som jag aldrig kommer glömma. Jag skrev ett prov i en blå bok! För den som inte förstår det fantastiska i det här kan jag berätta att om man har prov där vissa delar går ut på att skriva en uppsats eller kortare text så får man en blå bok som man ska skriva i. Under mina år som hängiven tv-tittare har jag sett kidsen i Gilmore Girls och Dawson's creek plågas över dessa böcker. Jag har till och med ett citat om blå böcker men det fanns inte på youtube så ni får föreställa er den här vackra repliken uttalad av Rory Gilmore själv:

 

 

Spännande va? Innan provet igår bad jag min lärare om att få knäppa kort på den blå boken. Han lät med glädje mig göra det, han ville till och med posa på bilden men eftersom jag tänkte lägga upp den på nätet fick det räcka med en hand.