efteralladar

På senare år har jag blivit otroligt känslig för sorgliga och fina saker. Jag gråter åt filmer och tv-serier säkert en gång om dagen. Jag är också expert på att gråta åt scener som inte är sorgliga, för att jag vet att det kommer bli sorgligt några säsonger senare. Det låter kanske vrickat. Men sånt är livet. Nyss såg jag något som var lite halvsorgligt, vilket fick mig att vilja se något helsorgligt för att jag skulle kunna leva ut känslorna helt och hållet. Det gjorde jag också. Detta gör att jag bara måste presentera min nyutgivna självhjälpsbok:

 

Elin tar med dig på Gråtfest 2014!

 

1. För att mjukstarta lite så är det bra att börja med något som mest är fint och därför käsnlomässigt. Vi tar näst sista scenen någonsin i Gilmore Girls. De ska till slut skiljas åt och mamman kämpar in i det längsta för att se till att hennes dotter har allt hon behöver. Och det har hon ju...

 

 

2. Det var ju alltså något fint men ändå ledsamt. Nu går vi vidare mot de tyngre grejerna. När jag gick på högstadiet undrade någon hur man kunde gråta åt Harry Potter-böckerna. Och det klart, om man bara sett filmtrailers med en liten unge som flyger omkring på en kvast eller lär sig förtrolla grodor så kan jag förstå skepsisen. Men det var faktiskt Harry som lärde mig att gråta på det här sättet. Och när Harry till slut står framför sina föräldrars grav och tårarna faller så kommer den mest bottenlöst sorgliga texten någonsin:

 

 

3. När jag någon gång vill snorböla på riktigt så läser jag en tonårsbok som heter Vår sista sommar av Lois Lowry. Den handlar om en trettonårig tjej som har en storasyster som hon alltid varit så avundsjuk på för att hon är snygg och populär. Men så får storasystern leukemi och ska dö, vilket såklart vänder alla känslor upp och ner. Huvudpersonen måste försöka definiera sig själv på egen hand samtidigt som hon ser sin syster tyna bort. Jag kan i stort sett bara titta på den här boken så börjar jag gråta. Läs den!

 

4. Nu när vi redan nått botten kan vi gräva ner oss ännu lite djupare. Ja ni hörde rätt, vi tittar på Titanic! Vad kunde väl vara bättre än 1 timmes lycka följt av två timmars hjärtslitande tragik. På senaste tiden har jag faktiskt varit så känslig att jag inte riktigt kan titta på själva delen när Titanic går under längre, det är för nattsvart. Men för att få till det där extra tjuvnypet på själen behövs det i vår gråtfest.

 

5. Och så avrundningen. Nu tänker ni: Vad ska komma nu (det är alltid bra att berätta för folk vad de tänker så att de slipper göra det själva)? Blir det begravningarnas begravning, depressionernas högborg? Blir det kanske den där fruktansvärda filmen du råkade låna en gång när du skulle se gulligt kostymdrama, den där alla dör i slutet? Svaret är nej. Istället blir det barnfilm med fruktansvärd dubbning, talande djur och sliskiga repliker. Och en Elin som storgråter för att det är så vackert:

 

 

Det var dagens lista. Hoppas ni mådde lika bra av den som jag gjorde!

 

/ELIN

Det är mycket poltik i omlopp nu, som jag inte tänker yttra mig i. Jag ska istället berätta om det allra viktigaste som hände igår kväll. Jag vet att jag nämnt Kalle Lind otaliga gånger i den här bloggen. Ända sedan jag läste Människor det varit synd om våren 2011 (jag läste den för övrigt klockan sju på mornarna gående längs en riksväg utan att titta upp en enda gång) har Kalle Lind varit min humor-själsfrände. Kalle Lind tycker om gamla bortglömda "gubbar". Det kan vara halvgalna politiker eller självupptagna revyartister, det viktiga är att nästan ingen minns dem längre. Dem gillar han.

 

Det absolut roligaste han skrivit är ett kapitel där han berättar om varför det är synd om Cyndee Peters när hon auktionerades ut som Lucia under en gala. Hela kaptitlet är en beskrivning av det som verkar ha varit världshistoriens tristaste tv-kväll. Sjukt kul läsning.

 

I alla fall, i går twittrade jag för första gången på väldigt länge. Jag skrev: "Älskar att SVTs valvaka är en enda lång reunion av gamla politikertoppar :D". Min syster, som också älskar Kalle Lind, svarade då och sa "Du är det närmaste Kalle Lind man kommer". I detta inlägg taggades han också, vilket ledde till att han såg min systers kommentar och skrev (håll i er nu!):

 

 

Oh.

My.

God.

 

Inte bara det att han skrev till oss, utan också att han var nyfiken på mig och att jag måste vara knäpp! Är det inte helt underbart? Vi var totalt starstruck efter det. Jag glömde bort valet.

 

Självklart var jag också tvungen att berätta för honom om den broderade tavlan jag har på min vägg:

• Spenderar en hel kväll med att försöka bestämma dig för vilken film du ska se.
• Sitter och deppar över att det är val imorgon och att du inte gjort ett skit för att påverka samhället de senaste fyra åren.
• Försöker komma på var du gjorde av med all energi för någon månad sen, när du var ledig hela dagarna. Nu kryper det i hela kroppen.
• Gör quiz på internet för att se vilken film du bör se. Jag var sugen på att se något jordnära där jag kan känna igen mig i karaktärerna. Jag har på tre olika test fått resultaten: Jurassic Park, Titanic och något som heter The Maltese Falcon från 1941. Wow, ni förstår mig verkligen. Jag satt ju just och tänkte tillbaka på hur det var när jag besökte en ö med dinosaurier och var med på ett skepp som tragiskt sjönk innan jag blev inblandad i en mordgåta under andra världskriget. Det är som att se sitt liv på vita duken.
• Är bitter över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Är förvånad över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Bloggar om hur sysslolös du är.
• Vill gå och lägga dig vid halv åtta.