efteralladar

= Orden jag upprepat för mig själv i tankarna den senaste kvarten. Jag är på skolans bibliotek (surprise surprise, man skulle aldrig kunna tro att man skulle kunna hitta mig på ett bibliotek...) och i en hel vecka har jag letat efter en bok. Fatta eld, andra boken i Hungerspelen-serien. Det står på internet att den ska finnas inne, under uHcee.01 eller nåt sånt och nu har jag kollat i den hyllan trettiosju gånger. DEN FINNS INTE DÄR!!! Och fast jag vet innerst inne att den faktiskt inte står där (eller att jag har tappat hela min hjärna bakom en vagn och därför missar boken varje gång (vilket jag antar skulle kännas precis lika illa som att inte hitta boken)) så fortsätter jag leta. Jag har sökt igenom alla hyllor i biblioteket bara för att se om det finns fler uHcee, strategiskt placerat för att det ska vara enkelt att hitta, men det verkar faktiskt inte så. Ge upp unge.

 

Faktum är att

1. Jag ändå inte kan låna boken för vi har inte fått våra inloggningsuppgifter till biblioteket än och då skulle jag behöva läsa den på plats i biblioteket och

2. Jag har redan tre Harry Potter-böcker på mitt rum som jag ska läsa. Jag och en kompis gick till stadsbiblioteket igår och jag skaffade lånekort och lånade tre Harry på engelska. Vartannat år måste jag läsa Harry, och eftersom senaste gången jag läste dem var för 2010 är det hög tid att få det gjort nu.

 

Ni förstår vilken otroligt social människa jag måste vara på den här skolan. När jag inte tvångsläser böcker så går jag maniskt omkring och letar efter böcker som med all säkerhet inte finns där. Get a grip girl!

 

Det är alltid lättare att ta saker på allvar om det finns i skrift än när det bara är tankar som snurrar omkring i huvudet, så därför skriver jag ner dessa uppmaningar till mig själv. Jag önskar bara att det inte skulle behöva gå ut över er också. You have my sympathies.

 

/ELIN

Jag hade tänkt att jag inte skulle blogga igen förrän jag tagit kort på den fantastiska utsikt som man har härifrån Södra Vätterbygdens Folkhögskola, ner mot staden och Vättern. Men Det tog en vecka men nu har det faktiskt skett:

 

 

Hade jag haft ett fönster åt det andra hållet hade jag alltså vaknat till det här varje morgon. Som ni kanske förstår innebär denna utsikt att skolan ligger på en kulle, och vill man gå någonstans utanför skolan får man vara beredd på en brant backe nedför och en snudd på outhärdlig backe uppför när man ska tillbaka igen.

 

Mitt liv här på SVF är på något sätt tvådelat, fast de två delarna flyter ofta ihop. Det är dels det generella folkhögskolelivet, där man träffar en massa trevligt folk hela tiden, och där det faktum att du en kort stund satt bredvid en människa vid frukosten kan göra att du resten av veckan får ett varmt leende varje gång du ser personen. Såna små saker gör otroligt mycket för välbefinnandet och trivseln.

 

Sen har vi också livet med klassen där svenskar och amerikaner kommer tillsammans i en härlig röra. Alla försöker lära sig varandras språk och bytena mellan de båda språken kan växla från sekund till sekund, vilket gör att din hjärna måste vara alert hela tiden. De första dagarna var jag trött både i munnen och i öronen av all amerikansk engelska som jag inte är van vid. Men nu, efter en vecka, känns det hela så mycket naturligare och jag lär mig så mycket hela tiden.

 

Idag var jag till exempel med i en diskussion i matsalen. Diskussionen rörde allt från skola och basketmatcher till partipolitik och rymdfärder, och innefattade mig, några av mina svenska klasskompisar, en amerikansk klasskompis och den amerikanske professorn som är här under hösten. Det är så galet intressant att lära sig mer om USA och hur amerikaner tänker och vad de tänker om oss! Jag hade kunnat sitta kvar resten av dagen. En av de kurser jag ska läsa i höst heter International Survey och handlar om internationell politik. Vi har än så länge bara börjat nosa på ämnet men jag blir exalterad bara av att tänka på det och funderar på att också läsa något liknande när jag åker till Chicago i vår och får välja vilka ämnen jag vill. Myyys.

 

Nu ska vi snart ha ett möte med alla som bor i mitt hus så att vi vet vad som gäller. Tjingeling!

 

/ELIN

 

I övermorgon gäller det! Då tar jag mitt pick och pack och åker ner till Jönköping för det som ska bli mitt livs höjdpunkt. Men jag försöker att inte ha för höga förväntningar. Jag förbereder i alla fall med att lyssna på Linnea Henriksson, packa ner alla varma koftor jag äger och INTE köpa stora engelska ordböcker för att kunna kommunicera med mina klasskamrater.

 

Jag har förresten inte berättat om min nya kärlek i livet. Jag köpte en gubbkeps på Kreta och den planerar jag nu att ha på mig hela hösten. Jag ska bli en sån där som ingen känner igen när hon inte har kepsen på sig. Jag tror att det är viktigt att det finns en sån i varje klass.

 

En sista sak som fäster en gyllene kant på min avresa är att jag, under en högtidlig ceremoni, har fått resväskenamnlappen som under hela mitt liv har suttit på en resväska med gardiner i. Det är nog ganska svårt att beskriva det magiska med denna lilla symbol, men är det något som signalerar hemma så är det den stora opraktiska resväskan med gardiner som alltid stod på syrummet förr i tiden. Det är som att det är en del av min barndom jag tar med ut i världen.

 

Japp, jag flummar väl vidare en stund så slipper jag göra något vettigt. Jag har förresten läst Hungerspelen, som ett flertal personer har tipsat mig om. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte om den. Det tog ett bra tag för den att komma igång, och när den väl gjorde det hatade jag den eftersom den var så beroendeframkallande fast jag inte ens visste om jag gillade den. Det är egentligen helt min stil eftersom jag älskar Imorgon när kriget kom-serien, men idén med att regeringen håller folket på mattan genom ett tv-program är lite diffus enligt min mening. Jag var i alla fall livrädd under andra halvan av boken, och just när de höll på att knivhugga varandra som bäst kom min mamma emot mig med en sax i högsta hugg, vilket fick mig att krypa ihop i soffan av skräck för min kära mor. När jag hade klippt av trådarna på hennes tröja kunde jag fortsätta hata boken.

 

Nu ska jag fortsätta peppa så ses vi i Jönköping nästa gång!

 

/ELIN

 

 

Om det är någon förutom mina föräldrar som bidragit till min stora fascination för att läsa och titta på böcker så är det en av bibliotekarierna på Ockelbo folkbibliotek. Jag brukar inte nämna folk vid namn som inte vet om det och den här människan känner jag knappt så vi kan kalla honom Bibliotekarien (även om de flesta Ockelbo-bor nog ändå skulle fatta vem jag pratar om). Under hela min tid i årskurs 0 till 6 åkte Bibliotekarien ut till de olika skolorna i Ockelbo kommun och tipsade om böcker. Ryktet sa att han hade läst alla böcker på hela biblioteket, och i varje fall hade han läst alla barnböcker, för dem kunde han allt om. Han satt framför oss och berättade handlingen i böckerna, sa hur lättlästa de var och vilken sorts bok det var; om den var spännande eller rolig. Allting sa han med en väldigt lugn och mjuk och mörk röst som liksom invaggade mig i trygghet. När förevisningen var slut hade många siktat in sig på en speciell bok de ville ha, så alla kastade sig fram för att få den (ja, det var ofta exakt samma bok som alla ville ha).

 

Det var allt, men någonting hos Bibliotekarien och hans sätt att förhålla sig till böckerna gjorde djupt intryck hos mig. Det var inte några fåniga små barnböcker han höll på med, det var intressanta och viktiga föremål som man kunde få mycket underhållning ifrån och också lära sig mycket av. Och den inställningen, den stora respekten för barn- och ungdomskultur, hänger med mig än idag.

 

I måndags cyklade jag ner till biblioteket, och till min stora lycka var det min gamla förebild som hjälpte mig att leta runt efter några böcker jag ville låna. Han skulle nog ha tittat ganska skeptiskt på mig om han sett att jag fnissade där jag gick efter honom i biblioteket bara för att det var så trevligt. Men han får faktiskt skylla sig själv för att han var så duktig på att visa upp böcker för tretton år sen.

 

Om någon undrar vad jag till slut lånade för böcker så blev det Hungerspelen och två böcker om grekisk mytologi. Mitt intresse för ungdomar som dödar varandra och gudar som ligger med tjurar är alltså extra stort den här veckan.

 

Tjingeling!

/ELIN

Man är väl rejält svensk ändå om man börjar känna sig som hemma redan på Arlanda? Solsemester på Kreta i all ära, men för mig kan blågröna hav, vita sandstränder och 35-gradig värme aldrig slå det landskap som smyckas av gröna björkar, vidsträckta åkrar och frodigt gräs.

 

 

Hemresan är för övrigt ett kapitel för sig. Trafiken på Kreta, hrm, följer sina egna regler om man säger så, och på väg till flygplatsen körde vår buss och en personbil in i varandra när båda försökte svänga till höger. Hade jag inte suttit i det mer bastanta fordonet hade jag kanske blivit rädd, men nu lät det bara "kras", följt av att de två chaufförerna stod vid vägkanten och bråkade med varandra den närmsta halvtimmen. Jag tittade på dem genom fönstret, de viftade med händerna åt varandra och jag tyckte att de såg ut att säga "Vafanapoli!" innan jag kom på att de var greker och inte italienare.

 

Om jag annars ville beskriva den gångna veckan med tre ord skulle jag säga Värme, Mat och MAT! Vi hade halvpension på hotellet, vilket innefattade en buffé varje kväll med mängder av rätter. Man kunde börja middagen med lite tzatziki, ostar, olika röror och bröd, fortsätta med pasta och diverse varma kött-och grönsaksrätter och avsluta med en magnifik dessertbuffé, innehållande baklava (supergott och supersött), chokladtårtor och glass. Det enda problemet med middagen var att det var väldigt bra service, så servitörerna plockade hela tiden bort de tallrikar man just tömt. De bestick som låg på denna tallrik följde också med, vilket resulterade i att vi var tvungna att vakta varandras bestick för att de inte skulle försvinna. Det gav intrycket att vi snarare åt middag bland gamar än bland restaurangpersonalen på ett fyrstjärnigt hotell. Otroligt gott var det i alla fall, och jag kommer sakna vindolmarna, baklavan och det lätta illamåendet som infann sig varje kväll.

 

/ELIN

 

/ELIN

Ja, nu är jag hemma, ifall någon undrade. Jag har två dagar fritid, sen ska jag gå på begravning på fredag och på lördag morgon åker jag till Kreta så det är fullt upp kan man säga. Hemresan var väldigt trevlig, i varje fall gick den väldigt snabbt. Jag och Hilma hade i flera veckor planerat att åka buss tillsammans till Norrköping, och efter en stund på bussen upptäckte vi att den var utrustad med både eluttag och gratis wirefire. Sagt och gjort kunde vi ägna tre timmar åt att titta på de återstående delarna av Downton Abbey. Jag kanske inte berättat det förut, men jag lyckades frälsa Hilma med Downton Abbey för ett par veckor sen, och det överträffade alla mina förväntningar. Hon är nu helt besatt av serien och kär i hälften av karaktärerna (typ). Alltså kändes det också väldigt bra att sluta cirkeln med att hinna se slutet på serien innan vi skildes åt.

 

Väl i Norrköping skulle jag försöka köpa mig en vegetarisk macka på Pressbyrån (-Äter du lax? -Nej. -Äter du räkor? -Nej. -Äter du kyckling? -Nej, vad är det du inte fattar? Jag äter inte djur! -Skyll dig själv då, allt vi har är en liten grå ostmacka som du aldrig kan bli mätt på. (Något modifierat citat)) men det blev istället den största kopp kaffe jag någonsin druckit. Helt underbar, den räckte i en timme. När jag kom fram till Gävle hade jag varit ute och åkt i åtta timmar och möttes av min mor och far på tågstationen. Lika som Hilma blev överförtjust när hon kom hem till Östergötland var det för mig fascinerande att komma till Gästrikland och höra vad skojigt alla pratade.

 

Nu ska jag packa och förbereda mig för framtiden. Vi hörs... nån gång.

 

 

/ELIN