efteralladar

Man är väl rejält svensk ändå om man börjar känna sig som hemma redan på Arlanda? Solsemester på Kreta i all ära, men för mig kan blågröna hav, vita sandstränder och 35-gradig värme aldrig slå det landskap som smyckas av gröna björkar, vidsträckta åkrar och frodigt gräs.

 

 

Hemresan är för övrigt ett kapitel för sig. Trafiken på Kreta, hrm, följer sina egna regler om man säger så, och på väg till flygplatsen körde vår buss och en personbil in i varandra när båda försökte svänga till höger. Hade jag inte suttit i det mer bastanta fordonet hade jag kanske blivit rädd, men nu lät det bara "kras", följt av att de två chaufförerna stod vid vägkanten och bråkade med varandra den närmsta halvtimmen. Jag tittade på dem genom fönstret, de viftade med händerna åt varandra och jag tyckte att de såg ut att säga "Vafanapoli!" innan jag kom på att de var greker och inte italienare.

 

Om jag annars ville beskriva den gångna veckan med tre ord skulle jag säga Värme, Mat och MAT! Vi hade halvpension på hotellet, vilket innefattade en buffé varje kväll med mängder av rätter. Man kunde börja middagen med lite tzatziki, ostar, olika röror och bröd, fortsätta med pasta och diverse varma kött-och grönsaksrätter och avsluta med en magnifik dessertbuffé, innehållande baklava (supergott och supersött), chokladtårtor och glass. Det enda problemet med middagen var att det var väldigt bra service, så servitörerna plockade hela tiden bort de tallrikar man just tömt. De bestick som låg på denna tallrik följde också med, vilket resulterade i att vi var tvungna att vakta varandras bestick för att de inte skulle försvinna. Det gav intrycket att vi snarare åt middag bland gamar än bland restaurangpersonalen på ett fyrstjärnigt hotell. Otroligt gott var det i alla fall, och jag kommer sakna vindolmarna, baklavan och det lätta illamåendet som infann sig varje kväll.

 

/ELIN