efteralladar

Efter tentan i torsdags köpte jag vegetarisk sushi och dyr glass och gick hem och satte mig bekvämt tillrätta framför en (vad jag trodde) mysig tv-serie som jag lånat på dvd från biblioteket. Serien heter Doktor Zhivago och är totalt fruktansvärd. Om jag säger så här, jag har aldrig förut sett någon film där jag varit tvungen att krama mina gamla gosedjur konstant i två timmar. Den är inte läskig som om det var en skräckfilm, men den utspelar sig under ryska revolutionen och det kryllar av tragik och folk som hänger i takbjälkar. Den börjar med att alla mår helt okej. Sen blir allt värre och värre för varje sekund som går. Spoiler alert, men jag måste bara berätta hur den slutar:

Det finns två huvudpersoner, och båda gifter sig med sin bästa kompis fast de egentligen hör ihop med varandra. Sen finns det en äcklig maktgalen gubbe som är ute efter att få den kvinnliga huvudpersonen, spelad av Keira Knightley. Alltså finns det 5 stycken viktiga karaktärer i filmen. Låt mig berätta hur deras öden ser ut:

• Keira Knightleys man slaktar först en massa människor för att deras grannar eventuellt gjort något han inte tycker om och skjuter sig sen i huvudet.
• Doktor Zhivagos fru blir deporterad och syns aldrig till mer.
• Doktor Zhivago får en hjärtattack och dör innan han fått träffa sin stora kärlek (Keira Knightley) för sista gången.
• Äckliga maktgalna gubben blir mördad för att han är en äcklig maktgalen gubbe.
• Keira Knightley blir fängslad och förvinner för gott för att hon har mördat äckliga maktgalna gubben.

Och så ser vi i den sista scenen hur nöjd Keira Knightleys karaktär är för att hennes femårige son är föräldralös och inte blir fasttagen av polisen. Hans liv kommer nog bli fantastiskt.

Efter Doktor Zhivago ville jag lugna mitt stackars hjärta och tände lampan och knäppte på Astrid Lindgrens jul. I reklamen innan filmen spelade de filmmusiken till Kalle Blomkvist lever farligt. Det  var mer spänning än jag kunde tåla och jag var tvungen att stänga av igen. Något hispig kanske.

Filmhelgen utvecklades åt det positiva hållet när Elise kom hit igår och vi hade vår femte filmkväll. Då vi delar en fetisch för barnfilmer visade jag henne större delen av Ture Sventon, som hon till min stora förskräckelse aldrig hade sett förut. Den fick mig att minnas hur underbart det är med VHS-filmer. För att kunna se avsnitten i rätt ordning var vi tvungna att första titta på början av ett band (som givetvis inleddes med schweiziska tanter som rider islandshästar på Island) för att sedan byta till ett band som börjar med de sista nio minuterna av ET, följt av Ture Sventon, Den otroliga vandringen och ett Madicken-avsnitt (Spöket i brygghuset för den som undrar). När vi hade sett de Ture Sventon-avsnitten kunde vi byta tillbaka till det förra bandet igen och se slutet på Ture Sventon varvat med översminkade hallåor och reklam för Expedition Robinson 1997. VHS-filmen: en underbar uppfinning...

Så ska jag ikväll försöka hinna med att se två otroligt bra filmer: The Reader och Juloratoriet, som jag lånat på biblioteket alldeles gratis!

/Eder tillgivne vän
Vilhelm Vessla

Kom just hem från en superinspirerande föreläsning. Sju timmar lång och jag var inte okoncentrerad en sekund. Det handlade om Appreciative Inquiry som går ut på att fokusera på de positiva egenskaperna och möjligheterna istället för att bara prata om problem. Vi fick knappt sitta stilla alls utan roterade i klassrummet, hade intervjuer med folk i klassen vi inte pratat så mycket med tidigare och spånade tillsammans i klassen fram hur kursen skulle kunna förbättras. Otroligt lärorikt och motiverande.

Men oavsett om föreläsningarna är intressanta eller inte är jag oftast som mest kreativ under just föreläsningar. Och då handlar det ofta inte om ämnet som läraren pratar om. Det är under föreläsningarna jag gör listor, får uppslag till min roman som kommer ut år 2071 och i vintras skrev jag mina julklappsrim under en föreläsning i sociologi. Så fick jag idag inspiration till en analys. I morse vid frukosten slötittade jag nämligen på 90210 (remaken av Beverly Hills 90210 som gick på 90-talet) på tv och i slutet av avsnittet fick man se en kille (Liam heter han visst, efter lite eftersökningar) dra bort ett skynke i sitt hem och avslöja att han bygger en båt. Jag vet inte om det bara är jag som har tittat för mycket på tv men innehåller inte amerikanska tv-serier lite för många killar som bygger sin egen båt? Jag har sett två andra serier där detta återkommer och efter lite smsande fick jag reda på ännu en. Alltså, följande serie visar en kille/man som arbetar hårt på att bygga sin egen båt:

1. 90210: Liam Court
2. Gilmore Girls: Luke Danes
3. Dawson's creek: Pacey Witter
4. Navy CIS: Jethro Gibbs

Alltså till frågan: Vad är poängen med att bygga sin egen båt?! Jag har aldrig täffat någon i verkliga livet som bygger sin egen båt. Fast när man tänker efter så har jag heller aldrig träffat någon som har varit gift åtta gånger eller blivit gravid med sin dotters man två gånger heller, så där ligger såporna också före. Men dessa serier måste ändå ha ett syfte med att karaktären i fråga bygger en båt. Där börjar min analys (om ni väntar på att jag ska byta ämne till något intressant kan ni sluta läsa nu, för jag kommer älta det här ett tag). För att få svar på frågan måste jag jämföra de fyra karaktärerna:

1. Liam. Känner inte honom riktigt men han beskrivs som en mystisk badboy.
2. Luke är en grinig men godhjärtad man med många hemligheter.
3. Pacey är en skämtare som får dåliga betyg och har ett hemligt förhållande med sin lärare vid sexton års ålder.
4. Gibbs är sträng och bär på en massa hemligheter.

Börjar ni se ett mönster så är det bara för att jag gjorde ett mönster. Men man kan tydligt se att alla fyra karaktärerna har en hård, tuff yta men undan för undan visar de en massa mjuka sidor också. Och att bygga en båt är då ett sätt att visa det. Någon som kan bygga något själv är stark och klarar sig bra på egen hand. Men troligtvis är det tänkt att båten även ska användas i framtiden. En människa med en liten båt (det handlar oftast inte om atlantångare här) är en filosof och äventyrare, en som vill se sig om och inte har några problem med att åka omkring på vattnet med bara sin tankar som sällskap. Sen kan vi också se vad konsekvensen av båtbyggandet blir: Luke tar med sin dotter på en tur på havet och Pacey åker runt i båten hela sommaren med sin stora kärlek. Båten blir alltså ett sätt att umgås med den de älskar. Under den hårda båtbyggarytan fanns en kärleksfull sida.

Karaktärerna är som sagt något mystiska till sättet, och i åtminstone tre av fallen är det också en ganska stor grej när de avslöjar att de bygger en båt. Det är tydligen något man håller hemligt för alla tills rätt tillfälle kommer. Och även när vi fått veta att han bygger en båt hålls mystiken vid liv genom alla frågor som uppstår: Varför bygger han en båt? Tänker han sticka iväg någonstans? Om han lägger ner så mycket tid på den där båten måste det väl finnas en viktig anledning?

En analys går att vrida åt vilket håll man vill men det här är min analys och om ni har andra åsikter får ni säga dem och tills dess är mina ord allas lag.

/ELIN

Mina damer och herrar, jag har den stora glädjen att meddela att jag har funnit receptet på lycka! Att det var så enkelt, så billigt, hade jag aldrig trott, men det är sant. Jag upptäckte det igår kväll efter att jag stängt av datorn för dagen. Det kurrade i min mage och samtidigt var jag otroligt ivrig att titta på DVD-filmen som jag hämtat ut samma eftermiddag. Därför gjorde jag mig en filtallrik (en av de bästa jag gjort i mina dar om jag får säga det själv) och satte mig med den i fåtöljen framför första säsongen Livet i Fagervik. Och så var lyckan gjord. Här är receptet så att ni kan göra det själva:

• Filmjölk
• Flingor
• Solroskärnor
• DVD-spelare
• TV
• Ett någorlunda bekvämt underlag att sitta på
• Första säsongen av Livet i Fagervik

Sen mår man sådär riktigt mysigt och pirrande härligt bra.

För er som inte vet vad Livet i Fagervik är så är det en TV-serie som sändes på SVT 2008-2009. Den handlar om en liten advokatfirma i småstaden Fagervik som löser fall som handlar om allt från rån av glassbilen, till en kvinna som tagit 80 körlektioner och fortfarande är kass på att köra bil. Huvudkaraktärerna är advokaten Johan och hans sekreterare Annika, som medan de hjälper folk med sina vardagliga juridiska problem har en spirande romans på gång. Det är det hela. Det är inget storartat, inget konstigt (okej, lite konstigt kanske, jag kommer till det sen), bara livet.

De roligaste (och kanske konstigaste) scenerna är den där kvinnan med körlektionerna ska visa hur bra hon är på att köra bil med fyra personer i baksätet (advokaten, advokatsekreteraren, kvinnans man och körlärarens fru måste givetvis följa med i bilen), den med gubben som sågar av sin brors flaggstång för att den låter illa och när det kommer fram att det manliga moderata kommunalrådet och det manliga socialdemokratiska oppositionsrådet har en affär med varandra. Detta är underhållning på hög nivå. Och extremt charmigt och mysigt. Jag satt hela kvällen igår och slapp ur mig små högljudda pip när mysigheten blev för mycket och var tvungen att uttryckas i pip. 

/ELIN

Jag fyller halvår idag (tack tack för alla gratulationer!). Denna stora dag firade jag med att ta mitt livs första påtår av kaffe hemma hos faster, som jag ibland får för mig är min mest hängivna bloggläsare. Tydligen känner hon också en människa som hon beskriver för folk som en "Elin-typ", vad nu det är... Jag tror att det var en komplimang så jag ska försöka ta åt mig.

I övrigt har Ockelbo-vistelsen flutit på lugnt och stillsamt. Förutom att jag till sist måste erkänna att jag INTE tycker om Narnia-böckerna. Jag är ledsen allihop, men jag tycker att de är ganska torra och tråkiga. Jag vet att de ska föreställa min stil, att det är barnböcker som har ett speciellt budskap och alltihop, men ofta tycker jag inte att de säger så mycket och när de gör det så gillar jag inte det de säger. Det är kollektiva bestraffningar och ojämställdhet och otroligt mycket krig. Allting påminner mycket om Gamla Testamentet där man precis som i många nutida krig målar upp fienderna som monster som förstört jorden och som man nu måste döda för att få tillbaka det goda i livet. Sånt klarar jag inte av. Det enda jag gillar är de två första böckerna, Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet, men det är mest för att de har intressanta berättelser med många spännande moment. Det tycker jag att de andra saknar. Nu ska jag komma till erkännandet att jag inte har läst de tre sista böckerna i Narnia-serien, men jag gör som man gör i Narnia: drar alla över en kam.

/ELIN

Fick plötsligt en impuls och två timmar senare satte jag mig på tåget till Ockelbo. Innan dess slog jag rekord i diskning då jag diskade i princip alla bestick, kastruller, tallrikar plus lite övrigt jag äger på en timme. Dessutom hade jag en halv limpa som jag inte ville släpa med mig. Frysfacket var alldeles fullt, så händig som jag är tömde jag frysfacket, tog fram hammare och skruvmejsel och knackade loss isbitar ur frysen som vilken bergsbestigare som helst. Det blev en hel del is i diskhon ska jag säga, och sen fick limpan plats utan problem. Och så pratar folk om att man ska frosta av frysen... Struntprat. För övrigt är hammare troligtvis det verktyg jag använder oftast i köket. Till att öppna burkar och bända loss olika saker och så. Perfekt för en student.

Idag har jag ägnat min tid åt att rota fram gamla saker. Först städade jag ut kläder (när jag var yngre blev i princip allt jag växt ur till "kära gamla minnen" som absolut inte fick slängas bort, så de fyllde ju en sopsäck) och sen tittade jag igenom gamla skolböcker. Jag hade sån fantasi när jag var liten: det var historier om bananer i en fruktaffär och troll som dricker vatten direkt ur kranen och allt möjligt. Tänk den som hade sån fantasi igen. Då kunde jag skriva böcker om leoparder och ugglor som går på disko och hittar ett örngott som de blir förälskade i och börjar bråka om, och alla skulle köa utanför bokhandlarna när mina böcker kom ut och skriva långa tårfläckade brev till mig om hur jag har förändrat deras värld. Det vore väl nåt det?

/ELIN

Hade tänkt skriva ett inlägg om den gångna helgen, då jag tittade på hela Pelle Svanslös-julkalendern iklädd svans, guidade en skeptisk person runt stan, gick på Dollarstore för första gången och åt en massa skräpmat, men det bidde inte riktigt så. Tiden räckte inte till. Därför får jag nu istället berätta att jag idag har intervjuat två personer för ett skolarbete, har disk som når upp över öronen och ska på Ungdomsråd i kväll. Av någon anledning låter de första grejerna intressantare än det jag gjort idag. Men ska ju inte alltid ha kul heller.

När jag ändå babblar så kan jag passa på att nämna min farmor som fyller 85 år idag, Grattis Farmor! Hon läser säääkert min blogg...

Jag vill även göra reklam för Ockelbobygdens julstjärna, som kommer ut varje vinter i min hemort. Jag skrev idag klart en artikel som om ni har tur ni kan upptäcka med undertecknad som författare. Den handlar om istiden kan man säga, och tiden emellan två istider. Wow, nu sätter jag något slags svammelrekord. Jag lovar att artikeln (som faktiskt inte har istiden som huvudtema) är något tydligare än de texter jag skriver ner här, låter bli att läsa igenom och sen postar, fritt för hela världen att titta på.

Nu kom jag på något att skriva om!!!!! Något otroligt viktigt som verkligen borde tas upp oftare i samhället. Jag pratar såklart om Batman. Jag och hon den skeptiska tittade på båda Batman-filmerna i lördags kväll: Batman begins och The dark knight. Till skillnad från alla andra tycker jag att den första Batman-filmen är så otroligt mycket bättre än den andra. Den har en handling, den är behaglig att följa med i och den har intressanta vändningar och frågor som den ställer en inför. Dessutom har den Katie Holmes som hjältinna och hon är en av mina absoluta favoritskådespelare. Det enda den andra filmen har är Heath Ledger. Om han inte hade dött månaderna innan premiären hade inte lika mycket folk sett den och den hade nog inte heller setts som lika bra. För faktum är att filmen är ganska ofokuserad. Eftersom Jokern (Ledgers karaktär) är helt galen och oförutsägbar har filmen inte heller någon sammanhängande handling och den dessutom slutar den konstigt. Och då har jag inte ens nämnt att de har bytt ut skådespeleraren till den kvinnliga huvudrollen så att det är en som visserligen är bra, men tusen gånger mer menlös än Katie Holmes.

Så: Batman begins får en 5 poäng av 5 möjliga medan The dark knight får 3 poäng av 5 möjliga. I sommar kommer en uppföljare. Om den följer samma mönster blir det nog en 1-poängare...

/ELIN