Elin på en sida
Jag är hemma hos mamma och pappa den här veckan. Häromdagen tittade jag igenom några av mina gamla anteckningsböcker, och på en sida hittade jag några rader som kändes så typiskt mig att jag måste berätta om det:
Bilden är väldigt suddig, men jag har i alla fall skrivit en inledning på en historia:
Vinden rasslar i björkarna som en porlande [bäck] som släppts lös från isens järngrepp. På avstånd hörs en traktor från andra sidan sjön.
Och så två rader ner:
När blir min roman färdig?
Nu hade jag tjatat och tjatat om den där naturen och traktorn länge och väl. Min fantasi hade fått flöda i evigheter. Nu borde väl boken ändå vara klar snart?
Om ni bara visste hur många sådana här "romaner" jag skrivit i mina dagar. Ingen har någonsin blivit längre än tio sidor, och ofta är de inte längre än så här. Jag har fått klementiner att hoppa, skapat bästa vänner, startat detektivbyråer och planerat stora familjebråk. Många stora idéer som getts upp efter några minuter. På en hylla någonstans står mina hundratals karaktärer och väntar på att få mer att göra än att bara bli beskrivna på första sidan.
/ELIN
Elins kunskapsglapp
Jag ser mig själv som ganska allmänbildad. Jag läser nyheter varje dag, jag tycker om att lyssna på dokumentärer och jag vinner ibland i TP. Jag är visserligen 0 % intresserad av vetenskap, men jag är å andra sidan extra insatt i julkalendrar, skådespelares namn samt Saltkråkan-citat. Den senaste veckan har jag dock insett att jag, förutom fysik och biologi och sånt, har ett allvarlig glapp i min kunskap inom ett område som jag rimligtvis borde veta något om.
Hela problemet bottnar i att jag inte gillar TV4. Alltså, det är inte så att jag har ett principiellt motstånd mot själva koncernen, jag har bara extremt svårt för att hitta något som helst intressant i deras program.
I Scoutstaget, Equmenia-gruppen som jag sitter med i, finns det vissa informella krav. Ett är att man ska tycka om sushi (vilket knappt hälften av medlemmarna gör) och förra helgen fick jag veta att ett annat är att man bör tycka att TV4:s morgonsoffa är bättre än SVT:s morgonsoffa. Denna ståndpunkt lät för mig så knäpp att jag utan att tänka utbrast ”Det är väl klart att den inte är”.
Precis som att jag föredrar alla SVT:s soffor och nyheter före TV4:s så har jag även kämpat i cirka tio år med att överhuvudtaget gilla något av fyrans underhållningsprogram. Det började med Idol. Första säsongen tittade jag på Idol, och höll stenhårt på Daniel. Året efter såg jag knappt någonting och mitt svala intresse har fortsatt sen dess. Jag har sedan 2005 funderat på varför det bara var jag som växte ifrån Idol när jag var fjorton. Ödmjukt nog får jag väl säga att det beror på min mognad, moahaha.
Let's Dance, Talang, Körslaget, Stjärnor på is, allt det har varit totalt intetsägande för mig. Och Hey Baberiba ska vi inte ens prata om! Jag skulle välja Doobidoo, På Spåret eller Uutiset före alla de där. Problemet är ju bara att nu sitter jag här med min lucka. Jag lärde mig just på Wikipedia att Oscar Zia (ja, jag läser om Oscar Zia på Wikipedia, det är så man lär sig något här i världen!) varit med i både X-factor och Let's Dance. Hade jag sett dessa program hade jag antagligen haft koll på vem han är och inte behövt sitta under hela Melodifestivalfinalen och fundera på vem som är vem av Oscar Zia och Anton Ewald, eller om de rent av är samma person. Tänk vad mycket vettigare saker jag hade kunnat göra under den tiden. Jag kanske till och med hade kunnat ha med ytterligare en kategori i min poängtabell! Tänk på det nästa gång ni försakar kunskap.
/ELIN
Boombox-besvikelsen
Följande inlägg skrev jag för några månader sen, men jag har inte riktigt kommit mig för att publicera förut. Traumat ligger fortfarande så nära och det är inte bra att blotta sitt inre alltför mycket. Men nu är jag äntligen redo.
Jag har gjort en sorglig upptäckt. Allting började med en fundering som har växt i mitt huvud. Det handlar om en så kallad boombox. Ofta när de pratar om något romantiskt i amerikanska tv-serier och vill retas så säger de att personen som är förälskad ska stå med en "boombox" utanför fönstret hos den som hen är kär i. Det är alltså någon form av serenad man vill beskriva, och efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att fenomenet har sitt ursprung från en 80-talsfilm som heter Say anything, där killen står utanför fönstret och spelar "In your Eyes" på just en boombox. Jaja det är inte viktigt, det är själva boomboxen jag är intresserad av. Under flera år har jag tänkt mig att en boombox är något slags medeltida instrument, lite som i Sunes serenad i
Sunes sommar Det kanske inte är det vackraste som framförts men det är ju gulligt i alla fall.
Häromdagen gjorde jag det stora misstaget att googla vad en boombox egentligen är. Det är...(trumvirvel) en bergsprängare! En elektronisk musikspelare alltså!!! Hur oromantiskt är inte det? De hade väl kunnat släpa med sig en banjo i alla fall. Eller en hammondorgel. Då förstår man att personen i fråga ansträngt sig på riktigt, om de ställer upp en hammondorgel utanför huset. Nej, jag är besviken.
/ELIN
Om att utvecklas
Bland det bästa jag vet är att märka att jag utvecklas.
Jag tror att det finns två sorters basal kunskap man ska lära sig i skolan, och båda kan vara helt avgörande för ens framtid. Den första är plugg-begåvning. Den har jag alltid haft en hel del av. Fram tills jag var 18 år var det också det jag identifierade mig med mest. Jag visste allt om hur lärare i allmänhet tänker och det var en självklarhet att sikta på högsta betyg (eller på låg- och mellanstadiet; få full pott och förhoppningsvis en liten stjärna i kanten). Sen när jag började på universitetet blev det här plötsligt mindre viktigt. Jag ville ju fortfarande klara kurserna, men jag distanserade mig från identiteten som "bäst i klassen" allteftersom jag upptäckte mina andra gåvor. Faktum är att jag bara fick högsta betyg (A) i två delkurser. Den första var statistik, som handlade om matte som jag gillar och dessutom hade vi en superpedagogisk lärare och de flesta fick bra betyg på den kursen. Den andra var ett grupparbete. Vi var tre stycken i gruppen och jag tror knappt att jag var den tredje ambitiösaste i vår grupp.
Den andra är social begåvning. Om jag hade 95 % plugg-begåvning så hade jag kanske med mig 15 % i sociala färdigheter från högstadiet. Jag brukar ofta tänka att jag missade den där lektionen i småprat som alla verkar ha haft redan i tidig ålder. Det tog ett par decennier innan jag lärde mig prata om vädret, berätta vad jag ska göra i helgen och fråga hur den andra personen mår.
Båda dessa former av kunskap är fördelaktigt att ha i livet, och jag tror att skolan är en väldigt jobbig plats om man saknar en eller båda av dem. Det jag personligen insett de senaste månaderna är att jag är ganska glad att det var pluggandet jag redan från början hade lätt för. För jag tror att den sociala begåvningen är mycket lättare att öva upp i efterhand. Särskilt när jag bodde i Östersund kunde jag gå hem från kyrkan på kvällen och vara alldeles lycklig i magen för att jag vågat göra något nytt. Det kunde till exempel handla om att småprata lite med någon jag inte kände så väl. Jag lärde mig allteftersom att svara och ställa motfrågor, och efter ett tag upptäckte jag att jag ibland kunde vara den som ledde ett samtal framåt. Det om något var en riktig vinst.
För ett par månader sen satt jag så och diskuterade med några som jag träffat förut, men då inte kände så väl. Jag pratade ivrigt på om hur det är att vara introvert (inåtvänd) och inte våga prata. I efterhand kom jag på hur konstigt det måste ha tett sig för de andra hur någon som varit pladdrig och högljudd en hel kväll sitter och kallar sig själv inåtvänd och tystlåten. Jag insåg att jag kanske inte ska vara så benägen att sätta stämplar på folk, allra minst mig själv. För människor förändras.
Nu jag kan sitta där och babbla på och skratta så högt att folk stirrar på mig, och sen gå hem till min lägenhet, vara överlycklig över att vara ensam och dra för gardinerna så att jag inte blir tvungen att vinka åt mina grannar. Det är en frihet jag tar mig efter all denna utveckling.
/ELIN
