Elin på en sida
Jag är hemma hos mamma och pappa den här veckan. Häromdagen tittade jag igenom några av mina gamla anteckningsböcker, och på en sida hittade jag några rader som kändes så typiskt mig att jag måste berätta om det:
Bilden är väldigt suddig, men jag har i alla fall skrivit en inledning på en historia:
Vinden rasslar i björkarna som en porlande [bäck] som släppts lös från isens järngrepp. På avstånd hörs en traktor från andra sidan sjön.
Och så två rader ner:
När blir min roman färdig?
Nu hade jag tjatat och tjatat om den där naturen och traktorn länge och väl. Min fantasi hade fått flöda i evigheter. Nu borde väl boken ändå vara klar snart?
Om ni bara visste hur många sådana här "romaner" jag skrivit i mina dagar. Ingen har någonsin blivit längre än tio sidor, och ofta är de inte längre än så här. Jag har fått klementiner att hoppa, skapat bästa vänner, startat detektivbyråer och planerat stora familjebråk. Många stora idéer som getts upp efter några minuter. På en hylla någonstans står mina hundratals karaktärer och väntar på att få mer att göra än att bara bli beskrivna på första sidan.
/ELIN
Kommentarer
Postat av: Elise
STOR igenkänningsfaktor. Så fort det kommer till att avsluta något sådant så slutar jag skriva. Och om jag faktiskt skriver ett slut blir jag så missnöjd att jag slänger alltihop.
Trackback
