efteralladar

Bland det bästa jag vet är att märka att jag utvecklas. 

 

Jag tror att det finns två sorters basal kunskap man ska lära sig i skolan, och båda kan vara helt avgörande för ens framtid. Den första är plugg-begåvning. Den har jag alltid haft en hel del av. Fram tills jag var 18 år var det också det jag identifierade mig med mest. Jag visste allt om hur lärare i allmänhet tänker och det var en självklarhet att sikta på högsta betyg (eller på låg- och mellanstadiet; få full pott och förhoppningsvis en liten stjärna i kanten). Sen när jag började på universitetet blev det här plötsligt mindre viktigt. Jag ville ju fortfarande klara kurserna, men jag distanserade mig från identiteten som "bäst i klassen" allteftersom jag upptäckte mina andra gåvor. Faktum är att jag bara fick högsta betyg (A) i två delkurser. Den första var statistik, som handlade om matte som jag gillar och dessutom hade vi en superpedagogisk lärare och de flesta fick bra betyg på den kursen. Den andra var ett grupparbete. Vi var tre stycken i gruppen och jag tror knappt att jag var den tredje ambitiösaste i vår grupp.

 

Den andra är social begåvning. Om jag hade 95 % plugg-begåvning så hade jag kanske med mig 15 % i sociala färdigheter från högstadiet. Jag brukar ofta tänka att jag missade den där lektionen i småprat som alla verkar ha haft redan i tidig ålder. Det tog ett par decennier innan jag lärde mig prata om vädret, berätta vad jag ska göra i helgen och fråga hur den andra personen mår.

 

Båda dessa former av kunskap är fördelaktigt att ha i livet, och jag tror att skolan är en väldigt jobbig plats om man saknar en eller båda av dem. Det jag personligen insett de senaste månaderna är att jag är ganska glad att det var pluggandet jag redan från början hade lätt för. För jag tror att den sociala begåvningen är mycket lättare att öva upp i efterhand. Särskilt när jag bodde i Östersund kunde jag gå hem från kyrkan på kvällen och vara alldeles lycklig i magen för att jag vågat göra något nytt. Det kunde till exempel handla om att småprata lite med någon jag inte kände så väl. Jag lärde mig allteftersom att svara och ställa motfrågor, och efter ett tag upptäckte jag att jag ibland kunde vara den som ledde ett samtal framåt. Det om något var en riktig vinst.

 

För ett par månader sen satt jag så och diskuterade med några som jag träffat förut, men då inte kände så väl. Jag pratade ivrigt på om hur det är att vara introvert (inåtvänd) och inte våga prata. I efterhand kom jag på hur konstigt det måste ha tett sig för de andra hur någon som varit pladdrig och högljudd en hel kväll sitter och kallar sig själv inåtvänd och tystlåten. Jag insåg att jag kanske inte ska vara så benägen att sätta stämplar på folk, allra minst mig själv. För människor förändras.

 

Nu jag kan sitta där och babbla på och skratta så högt att folk stirrar på mig, och sen gå hem till min lägenhet, vara överlycklig över att vara ensam och dra för gardinerna så att jag inte blir tvungen att vinka åt mina grannar. Det är en frihet jag tar mig efter all denna utveckling.

 

/ELIN