efteralladar

Plötsligt kommer det fram. Mamma säger det sådär i förbifarten, som om det inte var stort alls. "Det är ju Melodifestivalen imorgon". Plötsligt kan jag knappt andas, och det enda jag kan komma på att säga är "ÄR DU SERIÖS???". Och ja, hon är seriös. Min mamma har nämligen inte så dålig humor att hon skulle se det där som ett fyndigt skämt.

 

Jag trodde inte att det faktum att jag inte har någon tv (något som i sig hade varit en omöjlighet för Elin för ett par år sen) hade så stor påverkan på mitt liv. Jag känner mig inte alls så avskärmad som man skulle kunna tro, då det mesta finns på internet. Men jag anar att min totala ovisshet om att Melodifestivalen börjar imorgon faktiskt beror på att jag inte sett alla de trailers för arrangemanget som med största sannolikhet hårdkörts på SVT de senaste veckorna. Jag hoppas i alla fall att det är anledningen. Alternativet är alltför skrämmande att tänka på. För inte kan det väl vara så att förra årets USA-vistelse, dvs första gången jag inte såg Melodifestivalen alls, fungerade som någon slags permanent avgiftning?

 

Nu är jag rädd på riktigt. Det är bäst jag sätter igång och gör i ordning de sedvanliga tabellerna för poängsättning innan min numera nyktra hjärna tvingar mig att glömma den nya insikten. Kanske kan jag på så vis tvinga fram ett återfall...

 

/ELIN

 

Ikväll gör jag något så upplyftande som att titta på en film som jag avskyr av hela mitt hjärta. Jag lovar, det finns ingen film jag tycker mindre om. Filmen jag talar om är The wedding singer med Adam Sandler och Drew Barrymore, och anledningen till att jag hatar filmen är att jag analyserade den i den uppsats jag skrev som mitt projektarbete på gymnasiet. I uppsatsen jämförde jag kvinnosyn i två romantiska komedier från två olika tider, och så här i efterhand vet jag inte om jag hade tur att få en sån fullträff med The wedding singer eller om alla romantiska komedier är så genomgående sexistiska och kränkande.

 

Jag skulle lätt kunna gå igenom hela uppsatsen, inklusive omfattande omdömen från mina lärare, men så roligt ska vi inte ha det. Men jag måste ändå uttrycka en del av min ilska över denna film:

1. Jag får total panik varje gång Adam Sandler pratar på sitt släpiga sätt. Det låter som att han vill att man ska tycka synd om honom, även när han är glad.
2. Julia, den kvinnliga huvudrollen, kan inte fatta ett enda beslut själv. Oavsett om det gäller vem hon ska gifta sig med eller vad hon ska göra med sitt liv så behöver hon en man som bestämmer åt henne.
3. Filmen är stötande mot kvinnor, transpersoner, överviktiga, homosexuella, människor som inte följer normen, män, barn och allt annat liv på den här planeten.

Jag upptäckte nyss att jag bara skriver i bloggen när jag fått ett nytt jobb, aldrig när jag blir av med dem. I den här takten kommer det om ett par år framstå som att jag har fjorton jobb samtidigt, och så ambitiös kommer jag aldrig att bli. Då jag ogärna vill bidra till vanan att bara visa upp sina succéer, befordringar och nybakade bullar i sociala forum kan jag nu rapportera att UNHCR-jobbet tog slut i november och jobbet på demensboende blev aldrig något jobb, bara tre introduktionsdagar. MEN (märk hur diskret jag återgår till att prata om mina framgångar) nu har jag skaffat mig något annat. Eller skaffat är att ta i; jag behövde knappt anstränga mig alls för att få det här jobbet, det kom som ett brev på e-posten. De kommande två månaderna har jag en projektanställning som utredare på Norrköpings Kommun, vilket känns kanon! Jag ska jobba lite med säkerhet och alltså röra mig lite inom mitt eget område. Hittills har jag jobbat på i 1,5 timmar så det känns stabilt.

 

Annars rullar det på. I helgen var jag på möte med Scoutstaget i Stockholm. Det är spännande att komma längre och längre in i en organisation och engagera sig på nya sätt. För fyra dagar sen hade jag till exempel ingen aning om hur det kan gå till när man försöker koka ihop en verksamhetsplan, men nu är jag kung på att visionera och drömma om vad som ska hända 1,5 år senare. För 20 sekunder sen visste jag heller inte att visionera inte är ett ord som finns med i den svenska ordlistan, vilket är lite pinsamt eftersom jag använt det en gång i kvarten hela helgen. Men men, om jag säger det tillräckligt ofta kommer det till slut att vara allmänt accepterat. Det gäller att ha visioner.

 

Fridens

/ELIN

Ja, här är jag igen, mest för att skjuta på sömnen en stund. Just nu är det exakt ett år sen jag anlände till Chicago. Det var en så bisarr känsla när hela klassen skulle åka något slags fängelsebuss genom Chicago, och det tog verkligen mer än en timme att bara korsa stan. Det är annat än Ockelbo det! Sen var jag dessutom den enda i gruppen som skulle bo på mitt dorm, så jag var helt utlämnad till främmande amerikaner mitt i natten. Ja, det var alltså mitt i natten bara för mig, men det är läskigt nog när man är i staden som folk under ett halvår påmint en om att det är en av de mest kriminella städerna i världen. Jag träffade min RA (Resident Assistant) och hon informerade om ungefär fjortontusen saker, varav jag inte mindes någon alls efteråt. Hon ledde mig upp till ett rum genom spiraltrappor och vindlande korridorer, alla försedda med en grönbrun heltäckningsmatta och rosa väggar. Rummet var större än alla mina kompisars skulle det senare visa sig och jag kunde se fram emot att få sova på en blå gympamadrass i fyra månader. När RA-tjejen lämnat mig befann jag mig i den tystaste miljön jag någonsin upplevt, vilket jag så här i efterhand mest ser som ett tecken på att jag var trött och vilsen, eftersom det resten av terminen i Chicago inte var tyst en sekund. 

 

På något sätt lyckades jag somna där i min ensamma säng, och till och med få igång duschen sen på morgonen. Åh, om jag då hade vetat hur snuskig den där duschen skulle vara inom några dagar så hade jag nog njutit mer av den fräschhet som innebar att jag hade den för mig själv OCH att någon städat den.

 

Ja, det var min lilla nostalgitripp så här på kvällen. Jag kan inte direkt påstå att jag är nostalgisk för att jag saknar den där kvällen, det var bara en helt unik känsla som infann sig. Allt var nytt, alla jag kände spreds i mindre grupper medan jag ensam hamnade i utkanten av campus utan att ens veta hur jag skulle ta mig därifrån på morgonen.

 

God natt och sov gott. Jag hoppas att ni inte drömmer om grönbruna heltäckningsmattor. Själv drömde jag inatt om att jag försökte simma ifrån några ondingar när de sköt mig med kulspruta. Det gjorde ungefär lika ont som ett myggbett. Mina kompisar hoppade hage några hundra meter därifrån. Var snälla och analysera den här drömmen åt mig. Tack.

 

/ELIN