Fördelen med att ha folk på besök är ju att man får leva ut sin drivkraft att turista. Igår var jag och Martina i Millenium Park och så lyckades jag mot alla odds släpa med henne upp i Willis Tower, USA:s högsta hus. Jag är ganska stolt över bedriften att inte bara övertala henne att gå upp, utan också få henne att betala 18 dollar för att köa i en och en halv timme innan. Men när vi till slut kom upp var det ingen av oss som ångrade sig; husets skydeck är beläget 412 meter över marken, och därifrån ser Chicagos andra skyskraport ut som leksakshus. Dessutom har de glasbalkonger där man kan stå och titta rätt ner på marken. Det var mäktigt.
"The Bean" i Millenium Park
Vi kom upp i Willis Tower just som solen höll på att gå ner, så först fick vi se utsikten i dagsljus, och strax efter när det var nästan mörkt.
Eftersom Matina inte ville gå ut i glasutbyggnaden var det en snäll kvinna som knäppte kort på mig (inte snäll som i motsats till Martina, utan snäll som i "vänlig främling utan baktankar att sno min kamera")
Idag har vi tagit det mer lugnt. Jag gav Martina en 30 sekunder lång guidad tur av campus innan vi gick på Starbucks, shoppade på second hand (jag råkade köpa skor för andra gången på tre dagar; det fanns lila låga Converse, nästan helt oslitna!) samt tittade på film och åt pizza American Style. Imorgon blir det mer pizza, men då Deep Dish som är Chicagos specialitet. Nighty night!
Lista på saker som irriterar mig när det gäller TV
1. När de ägnar hela avsnitt åt att lansera en halvkass spinoff-serie. I Gilmore Girls utspelar sig större delen av ett avsnitt i Kalifornien med mycket sol men en ganska trist storyline. Spinoff-serien blev aldrig gjord. I Bones kommer det någon tönt som kallar sig "The Finder" som ska lösa brottet istället för huvudpersonerna. Allt fokus är på honom och hans polare. Serien gick i en säsong. Irriterande.
2. När man känner igen miljöer och studios från serie till serie. Okej, för det här behöver man gedigen erfarenhet av tv-tittande. Du ska helst ha sett alla avsnitt av en serie minst fem gånger och känna dig som hemma där.
Dawson's creek och One Tree Hill är inspelade i samma stad, och ibland känner jag igen mig. Dessutom tyckte jag att jag såg en restaurang en gång som såg exakt ut som Luke's Diner i Gilmore Girls! Det fick mig att känna mig som hemma, men det tar ju lite bort charmen från ens favoritserie.
3. När de ägnar säsonger åt att bygga upp något stort, och så klantar de till det när det verkligen ska hända. Självklart handlar detta ofta om människors förhållanden, som man vet kommer att hända, men inte hur eller när. Ibland är tv--människorna bara riktigt usla på att fullfölja det de satsat så mycket på. Det enklaste vore om de insåg att de aldrig var särskilt bra på att göra serier från början och köra en Tre Kronor istället (spränga hela skiten i luften).
Om det verkar som att jag är lite småirriterad just nu så beror det på att jag sitter och pluggar til ett himla skitprov i internationell politik imorgon. Jag orkar inte med att att lära mig saker om World Trade Organization och annat idiotiskt som jag aldrig kommer få användning för. Men för att lugna mig själv och nyansera detta inte alltför intellektuella inlägg avslutar jag med två bra citat som jag sett på senaste tiden:
It is the mark of an educating mind to be able to entertain a thought without accepting it. Aristoteles (jag gör ofta just det som citatet beskriver, så jag gillar det för att citatet får mig att låta bildad)
It is of comparatively little importance what a man thinks or believes he knows; the good a man does is the one thing needful, and the sole proof of rightness. Mary Baker Eddy, som för övrigt var både kristen och vetenskapsman. Citatet såg jag på Mary Baker Eddy-muséet i Boston.
Nej, nu måste jag tillbaka och ro med de andra slavarna...
Eftersom den egengjorda videon var en sådan succé (nomineringarna för Bästa film väller fortfarande in) så satsar jag på att framöver göra en film där jag visar hur jag bor här i Chicago. Men jag väntar nog tills det blir lite finare väder. Låt oss spela en låt för att skynda på vårprocessen en smula:
I övrigt knallar livet på. Kaffe på Starbucks om kvällarna, plugget blir allt tristare i takt med att jag inser att jag inte har någon formell nytta av kurserna jag läser här, igår var jag på ett Public Rally i aulan mot våld på Chicagos gator. Visste ni att över 500 personer mördades i Chicago förra året. I Sverige mördades drygt 300. Lite fun facts såhär på torsdagsförmiddagen (eller kvällen om man så vill).
Åh nej, nu är jag snart sen till den fantastiska historialektionen, hur ska det gå? Ja, jag har blivit en slacker och det är jag STOLT över!!!
Okej, nu gäller det. Detta är ett stort ögonblick i mitt liv. Jag har gjort en video med klipp från min spring break-resa som jag vill visa. Den är amatörmässig och kanske roligast för mig själv att titta på, men här är den i alla fall:
Bestäm några få platser du vill se. För många sevärdheter gör dig stressad och om du begränsar antalet platser har du mer tid för att gå runt och bara titta på miljöerna.
Bestäm på förhand vilken sorts turist du ska vara. De viktigaste valen står mellan
Superturisten som knäpper kort på allt den ser, eller
Turisten som smälter in. På Harvard hade jag en viss möjlighet att smälta in. Att se ut som en universitetsstudent är ingen gigantisk ansträngning när man är universitetsstudent. Dock finns det en viss risk att den fina fasaden spricker när personen i fråga ställer sig framför ett träd och filmar sig själv samtidigt som hon pratar på ett för åhöraren obegripligt språk.
Den kunniga turisten som har köpt alla guideöcker, vet allt innan resan och går på alla guidade turer, eller
Den blåsta turisten som ser en av Washingtons mest kända byggnader och inte vet vad det är, och vet att hon vill åka till Harvard men inte vad som finns där.
Gör vad som faller dig in. I Boston var det jättekallt ute, så jag gick in i en kyrka en stund bara för att värma mig. Kyrkan visade sig vara gammal och jättevacker, och det var en rolig orgelman där som spelade ”The way you look tonight” istället för en psalm.
Strunta i vad man ”ska” göra i en viss stad och hitta på exakt vad du känner för istället. Om du känner att det viktigaste som finns att göra i New York är att gå till Central Park, sitta vid ett schackbord och äta söta nötter, bara för att det är vad de gjorde i din favoritbok när du var tretton, då är det exakt vad du ska göra. Det kommer du minnas länge efteråt.
Var kreativ. Som sagt var det kallt i Boston, jag hade lämnat mössan hemma och vantarna glömde jag i New York (i den finare versionen gav jag bort dem till en hemlös). Jag frös alltså. Men plötsligt kom jag på att jag har ett par fina hörlurar som jag fått i julklapp av mina snälla syskon. Jag tog på mig dem; plötsligt var öronen varma och Elin glad igen.
Undvik den lokala kollektivtrafiken så långt det är möjligt. Få saker slår att gå omkring i en ny stad. Dina fötter kommer vilja döda dig vid slutet av dagen, men ditt huvud och din kamera kommer tacka dig.
Kolla upp i alla fall lite grann innan. Visst att du ska se nya saker, men att inte veta om att Harvard ligger i en helt annan stad än Boston är bara puckat. Dessutom är det onödigt att gå flera kilometer extra bara för att du inte visste att det inte finns en gångbro från Boston till Cambridge.
Insup atmosfären. Mina bästa ögonblick under resan var att sitta vid Lincoln Memorial, Central Park och på Starbucks bredvid Harvard University och bara titta på folk.
Tro inte på folk som säger att resa ensam är livsfarligt. Det kan vara farligt om du inte tänker till, men annars är det hur lugnt och fint som helst, och du har chansen att göra de där konstiga nördiga sakerna som ingen annan skulle ställa upp på.
Hjälp, det här är fascinerande. Jag har aldrig någonsin befunnit mig i en så tyst miljö förut. Vi är fyra tjejer som delar på ett vandrarhemsrum och hittills har högst tio ord uttalats i rummet, på två dygn. Jag vaknar, det är tyst. Jag går därifrån, det är tyst. Jag kommer tillbaka, det är tyst. Jag går och lägger mig, det är tyst. Fyra människor från fyra olika länder (en tjej ser koreansk ut och sover med munskydd, en lät lite brittisk när hon frågade om hon fick släcka lampan (sex ord sammanlagt) och en har inte sagt ett ord men hon ser lite amerikansk och butter ut) i en av världens största och coolaste städer borde väl ha något att säga varandra? Nej då. Det komiska är att om jag varit ensam i rummet hade det varit betydligt mer prat, jag själv har ju en hel del att säga.
I övrigt är New York kanse inte direkt tyst, men det är definitivt mindre läskigt än jag trodde. Det är folk överallt, bilarna beter sig hövligt, och precis som Jossan och Robin (min syster och hennes pojkvän, även kallade mina NY-buddies) säger så fungerar allting väldigt väl i den här stan. Det blir sällan kaos helt enkelt.
Vad har vi gjort då? Jo, igår gick vi Broadway ända ner till vattnet och tog Staten Island-färjan förbi Frihetsgudinnan. Eftersom det var disigt tog jag en sisådär trettio kort på Manhattans skyline för att få den ultimata bilden. Den fick jag aldrig, och Jossan började efter ett tag varna mig för att filmen i kameran skulle ta slut. Före färjan hann vi med att gå till Ground Zero också, eller snarare stå utanför Ground Zero och titta på det som såg mer ut som en byggarbetsplats än som ett monument över USA:s största tragedi. När mina fötter och ben för länge sedan hade hunnit dö av smärta efter promenaderna (bara från mitt hotell ner till färjan är det cirka 6 kilometer, och vi gick en held del kors och tvärs också) gick vi på Brooklyn Bridge också.
Till slut fick jag halta hem och lägga mig i min säng och äta av det underbara påskgodiset som min snälla syster köpt och tagit med från Sverige. Med som present har jag också fått fyra av mina favoritpennor som min mamma brukar sno åt mig när hon åker på konferens. Vad snälla de är!
Idag har vi mest gått på stan i regnet, bara för att återigen dö i på sängen bredvid påskägget och med Bones på datorn. På kvällen gick vi och åt burritos och sen bara promenerade på Times Square. Nu ska jag knyta mig och vila ut för morgondagens äventyr i Central Park.
Som TV-nörd förkippar jag mest amerikanska serier med olika tv-serier. Just nu sitter jag i Washington DC och tittar på Bones som utspelar sig i...ja just det, Washington DC! Igår såg jag en skylt med texten Smithosonian Insitute. Jag var överlycklig i flera sekunder innan jag kom på att forskningscentret i Bones heter Jeffersonian och inte Smithosonian. Jag får trösta mig med att seriens insitiut med största sannolikhet är baserat på verklighetens institut.
I kväll kommer jag fram till New York, och där kommer jag gå omkring och fantisera ihop referenser till Vänner och Felicity, just för att det är sånt jag gör.
Hjälp!!!! I Bones åkte de just på en väg där det ser ut precis som det gör på vägen utanför cafét där jag sitter. Det här börjar bli spooky...
När jag ändå sitter här och nördar kan jag passa på att prata lite om Bones. Jag är helt fascinerad av denna serie; karaktärerna är så intelligent skrivna och serien har inte bråttom med att tvinga fram något. I slutet av fjärde säsongen sitter man fortfarande och väntar på att huvudpersonerna ska bli ihop, men istället för att de pratar förhållanden med sina vänner som de folk gör i alla andra serier har de två stycken psykologer som sitter och analyserar förhållandet tillsammans. Det är humor.
Yo, nu ska jag ut på gatorna igen och göra stan osäker!
Jag har aldrig känt mig mer bortkommen än när jag gick in på ett hotell i centrala DC med en packryggsäck på ryggen, svettig och skitig efter att ha suttit på ett tåg i 17 timmar. Men känslan var värd det när jag kom in på mitt rum. Åh, underbara rum. På ett sätt är jag lite dum som börjar veckan på topp; med finaste rummet, solsken och Lincoln Memorial. Men samtidigt vill man ju börja bra också, så att humöret är på topp redan från början.
Att åka tåg var också en rolig upplevelse. Jag valde att äta middag på tågets restaurang, och det var en erfarenhet i sig. Servitörerna (ja, det fanns servitörer!) var noga med att fylla upp borden, vilket innebar att vi var fyra helt främmande människor som satt och åt en hel middag tillsammans. Det var två medelålders män och en medelålders kvinna och de var alla något slags experter på att åka tåg så de pratade tåg hela middagen. Men de gav mig också tips om vad jag borde göra på min resa, något som var väldigt värdefullt.
På eftermiddagen idag gick jag på min stora turisttur. Först gick jag till ett stort vitt hus som jag var osäker på vad det var (och nej, det var inte Vita Huset, ha ha ha) men som senare visade sig vara Capitol. Sen gick jag den långa långa vägen till Lincoln Memorial. Det var den plats jag sett mest fram emot att se, och det var helt magiskt att se den ikoniska platsen på riktigt. Det var där Martin Luther King Jr höll sitt tal och det är där Jenny och Forrest återser varann i den klassiska scenen i Forrest Gump. Jag bara satt och satt, tittade och tittade, och ville aldrig gå därifrån.
Till sist reste jag mig i alla fall och kikade lite på Vita Huset innan jag haltade hem till hotellet i mina kassa skor.
Nu ligger jag på min mjuka säng framför tv:n. Jag ska strax gå ut och köpa hem lite kinamat som jag ska äta framför tv:n (eller mer troligt, framför Gilmore Girls på datorn).
Dagens bilder:
Mitt rum
Huset jag inte visste vad det var (Capitol)
Lincoln Memorial
Utsikten från Lincoln Memorial: Washington Memorial
En snäll kvinna knäppte kort på mig. Det var så varmt att till och med den här tröjan var för varm att gå i.
Jag vet inte om jag berättat det förut, men imorgon ska jag åka på mitt livs första och sista Spring Break! Jag skulle skriva om det för några dagar sen, men så blev jag sjuk. Jag hade konstigt ont i magen konstant i två dygn, och jag ville inte så att säga jinxa spring break genom att hurra för det när jag var orolig för att inte kunna åka alls. Men imorgon vaknade jag pigg och glad så nu är allt fantastiskt! Solen skiner, jag promenerade snabbare än bilarna på vägen til mataffären och yoghurten smakar underbart. Ja, det var alltså en beskrivning av att jag är på gott humör...
Nåväl, åter till spring break. Jag har alltså vårlov, mitt i terminen, och jag ska till skillnad från ALLA jag känner inte gå åka söderut. Inte söderut som i Florida, Texas, Mexiko eller Louisiana i alla fall. Jag tänkte mer att istället för att ha en kall vårvecka i Chicago kan jag ju lika gärna ha en kall vårvecka på Östkusten. Därför tar jag imorgon tåget till Washington DC, och sen bär det av till New York och därefter Boston. Jag hoppas verkligen att jag ska ha tid och ork att skriva lite när jag är borta, men eftersom jag inte klarar av det ens när jag är hemma och gör ingenting alls ska vi nog inte ha för höga förhoppningar.
Förresten läser jag en annan blogg just nu (en sån där som publicerar tolv inlägg om dagen) och där läste jag att alla bloggare får ta emot elaka kommentarer. Jaha, tänkte jag, och blev lite besviken. Är jag ingen riktig bloggare? För jag har aldrig fått några elaka kommentarer... Eller jo, förresten, en gång var det en anonym Gävlebo som tyckte att jag hade fel rubrik på ett inlägg. Ouch, den visste var den tog.
Ja ja, man kan inte få allt här i livet. Men känner ni någon elak människa så får ni gärna tipsa denne om min blogg så att jag kan dra in lite spydigheter och bli "riktig" bloggare.
Nu är det dags att packa för Spring Break! Allt jag vet om Spring Break kommer från Gilmore Girls-avsnittet Girls in bikins, boys doin' the twist. Vi får väl se om min upplevelse blir samma som Rory's. Förutom att de åker bil ett helt gäng till Florida och ligger på stranden hela dagarna blir det nog precis likadant.
Jag har aldrig förstått mig på folk som blir upprörda av större världshändelser. 9/11 upplevde jag som vilken nyhetshändelse som helst, och när vi efter Tsunamin fick i uppgift i skolan att skriva av oss våra känslor skrev jag om min ilska över att svenskar bryr sig mycket mer om vad som händer med andra svenskar än med övriga människor, och att det finns så många andra hemska saker som borde få lika stor uppmärksamhet (det här skedde när jag var tretton, men synsättet har definitivt hängt med mig sedan dess). Nu idag förstår jag att det är ett mänskligt sätt att reagera på; kan vi inte identifiera oss med de som drabbas har vi svårt att känna med dem. Idag inser jag också att det fanns en stor mängd svenskar som åkt till Thailand tidigare år men just den här julen stannade hemma; många som spenderat mycket tid i Sydostasien och därför nu mycket väl kunde känna igen sig i de drabbade familjernas öde. Själv har jag aldrig varit där så för mig var det en otroligt avlägsen händelse.
Men jag tror också att vi alla har något vi kan bli berörda av, och jag vet också vad som för mig kommer på första plats.
I början var jag inte alls särskilt påverkad av det som hände på Utøya. Visserligen hade vi fyra stycken tysta minuter för terroroffren medan jag var på Världsscoutjamboreen, men det var ändå inte verkligt. Men när jag kom hem flera veckor senare började jag titta på videoklipp på internet, på nyhetsrapporteringar och minnesstunder. Plötsligt slog det mig: Det här är jag. Varenda människa som dog på den där ön är jag.
Sedan jag var liten har jag åkt på många läger, och läger är fortfarande något av det bästa jag vet och det som får mig att må som bäst. Jag vet exakt vilken frihetskänsla det innebär att under en vecka umgås med människor som man hör ihop med, som man delar en viktig aspekt av sitt liv med. Plötsligt existerar inte omvärlden, allt som finns är det som sker inom lägerområdets gränser.
Förutom min passion för att åka på läger är jag också intresserad av politik. Jag är med i ett politiskt ungdomsförbund men jag är knappast extrem på något vis; att se mig som ett hot mot samhället är det mest skrattretande jag kan tänka mig. Det är också det som är grejen med Utøya: det var Arbetarpartiets ungdomsförbunds medlemmar som blev offer. Sossar alltså. Seriöst, de flesta måste ju hålla med om att det inte finns några tristare politiker än just sossar (möjligen med undantag för folkpartister). Ändå var de måltavlan, det var dem som skulle skjutas.
Skandinaviens politiker utmärker sig genom att inte utmärka sig. De är medelklassens medelålders mellanmjölkspolitiker. De är jag.
Så även om det gått ett och ett halvt år sedan terrordåden och jag sitter på ett collegerum i USA, 6500 mil från Norge, kan jag när som helst bli som lamslagen av förtvivlan och ren förvåning över att de ungdomarna, barnen i många fall, dog för att de var på läger med sin kompisar. Läger; den tryggaste och mest fridfulla miljö jag under mina 21 år kommit i kontakt med, i ett av världens fredligaste länder. Det enda jag kan göra är att ta vara på det faktum att det trots all inte var jag och att jag till skillnad från dem har möjligheten at göra någonting för världen.
