efteralladar

I somras påbörjade jag en lista där jag skrev ner 100 saker jag ska uppleva innan jag dör. Dock blev listan en gnutta ofullständig då jag endast kom på en punkt (nummer 45). Men nu ska jag försöka utöka listan, både med saker jag redan upplevt och några saker jag gärna vill göra i framtiden. Jag förbehåller mig dock rätten att ändra nummerordning på dem i framtiden.

 

Så har man skaffat sig ett visum i USA i fem månader. När jag skriver det så här så låter fem månader extremt mycket, och det är bara drygt en månad kvar tills jag åker. Spooky!

 

Men tills dess har jag tusen andra saker att göra, bland annat att peppa mig själv genom att lyssna på deprimerande musik. Är det bara jag som gör det? Och tänker att "Ja, men det värsta som kan hända är ju att jag kommer må lika dåligt som människan i låten och det klarar jag nog av" och därmed finns det inget som stoppar mig från att göra precis det jag vill. Det är bara att köra på liksom. Därmed presenterar jag (Bapapa ba ba baa!!!):

 

Elins lista över peppande deprimerande låtar:

1. Creep med Radiohead. Den här kan man enbart må riktigt dåligt av och därmed är det en perfekt pepplåt!
2. Vad ska jag göra? med Steget. Och så sån att man bara vill sjunka ner i jorden och dö.
3. Drive med Ziggy Marley & The Melody Maker. Mer mellankolisk än självmordsbenägen.
4. Blue and alone med Weeping Willows. Mellankolisk och allmänt hopplös.
5. Trouble med Coldplay. Här är allt ens eget fel och inte personen man sjunger om och det kan ju alltid muntra upp lite för den som vill slippa bli sårad.

Demokratisk som jag är kan jag inte klara en enda helg utan att vara med på lite förhandlingar med tillhörande diskussioner och motioner. Den här helgens tur gick till Stockholm och det första årsmötet någonsin för den nya riksorganisationen Scouterna. Ungefär tusen personer var på plats och snål som jag är la jag inte ut pengarna som behövdes för att kunna vara deltagare och ombud och därmed faktiskt får vara med och bestämma, utan jobbade istället som funktionär. Dels var jag med från fredag förmiddag och bar bord och stolar hela dagen (otroligt skojigt, det borde ni testa någon gång) och så var jag också med i teknikgruppen, där jag bland annat fick springa med mick till dem som begärde ordet i plenumförhandlingarna.

 

Så här i efterhand slår det mig hur enkelt det var för mig att bara åka till Stockholm helt ensam för att hitta en plats där jag aldrig varit för att kunna jobba gratis med något jag inte visste vad det var tillsammans med människor jag inte träffat förut. Det var på något sätt så självklart och gick bara på rutin. Och nog är jag glad att jag gjorde det. Det var hur roligt som helst att springa med mick, diskutera och svara på frågor som kunde handla om precis vad som helst eftersom jag bar en knallrosa funkis-t-shirt som innebar att jag visste allt om allting.

 

Det tog bara några timmar innan jag var inkörd på stället och kände flera nya människor. Det beror ju såklart inte bara på mina social skills utan också på det faktum att såna här samlingar är otroligt öppenhjärtiga och genuina, och du förväntas helt enkelt att prata med vem som helst i vilken situation som helst. Dock betyder ju inte det här att folk inte kommer titta snett på dig. Sitter du klockan ett på natten och berättar för vilt främmande människor att det bästa som hände dig föregående dag var då en kvinna fick ett epileptiskt anfall på tåget så kommer de tro att du är konstig. Åker du SL-buss iförd knallrosa t-shirt, illgrönt nyckelband och neongul sydväst med någon annans namn på tror Stockholmarna att du 1. Iscensätter en manifestation (emot trista färger på kläderna) 2. Har ett väldigt uppmärksamhetsbehov eller 3. Är scout. Planerar du att hälla varmt kaffe i huvudet på en äldre man bara för att han har en sån inbjudande flint så riskerar du också att dra åt dig ett par skeptiska blickar. Men ibland är ju det priset man får betala för att ha riktigt galet roligt.

 

/ELIN

Today is the day to give thanks.

 

Thank you Nicole Westbrook for making this video.

 

 

/ELIN

När jag är ute och åker lyckas jag på nåt sätt med att alltid träffa hälften av alla människor jag känner, utan att jag planerat det. Jag befinner mig just nu i en femrummare i centrala Uppsala och i rummet intill sitter en människa jag aldrig träffat förut. Och hur hamnade jag här?

 

De senaste veckorna har jag blivit allt mer sugen på att åka på Bildarmöte för equmenia och Gemensam Framtid i Region Mitt i Gävle. Jag orkar egentligen inte förklara vad allt det där betyder, men i stora drag så har Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet i Sverige gått ihop och är från och med årsskiftet en och samma kyrka. Denna kyrkas ungdomsförbund heter equmenia och det distrikt som jag är uppvuxen i kommer nu (med vissa små justeringar) övergå till att heta Region Mitt. Och denna region bildades idag. Hängde ni med?

 

Igår blev jag lovad att få sova hos Tua, fastän hon skulle vara på bal och inte komma hem förrän mitt i natten. I morse gick jag alltså upp klockan halv sex för att åka till Gävle. Sju timmar senare steg jag av tåget och inledde en dag av seminarier, möte, gudstjänst och (tack och lov) fika i Betlehemskyrkan. Jag träffade flera trevliga människor jag inte sett på länge och kände mig allmänt hemma i mitt gamla kära sammanhang. Framåt kvällen hörde mamma av sig. Hon, pappa, mormor och morfar var på väg hem från Stockholm så de tog en sväng förbi BK i Gävle och bjöd mig på middag på Max. På Max fick jag sms från Martina som berättade att hon just skulle ta tåget från Gävle till Uppsala, dit jag också skulle, så då tryckte jag snabbt i mig min greenburgare, blev skjutsad till stationen och skaffade biljett till Uppsala-tåget. På stationen mötte jag och Martina ett gäng med equmenianer (vilket varken betyder att de är med i en sekt eller är något lands urinvånare, även om det låter så) som berättade några skumma anekdoter om att spy och spöa upp folk och att bajsa på flygplan. Väl ombord på tåget gjorde Martina en så extremt bra beskrivning av hur jag skulle ta mig hem till Tua att jag bara inte kunde ta fel (jag vet inte varför jag fjäskar för henne här, särskilt som hon inte kommer läsa det, men jag är trött och kände för att överdriva lite).

 

För att göra en lång historia kort (vilket är ett idiotiskt uttryck för bara att man skriver så gör ju historien längre) så hittade jag hem till Tua, blev insläppt av hennes lillebror, som inte riktigt visste vem jag var men i alla fall släppte in mig och vi tittade på Downton Abbey innan jag gick och la mig.

 

Min poäng var i alla fall att mycket fler saker händer när man hittar på och gör saker än när man inte gör det, något som kan låta självklart men som är något jag måste lära mig om och om igen. Jag var nära att stanna hemma i rummet och titta på film hela lördagen, som så många andra trötta lördagar. Istället fick jag en tur genom Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Gästrikland, jag fick åka buss förbi Botkyrkas lägenhetshus (imponerande!), träffa en massa sköna människor, bråka om den nya kyrkan ska heta Fikakyrkan eller Verksamhetsplaneringskyrkan (förhoppningsvis inget av det) och gå genom Uppsala på kvällen. Det sistnämnda var hur mysigt som helst, och jag märker hur jag bara gillar Uppsala mer och mer. Det är nog här jag kommer hamna så småningom.

 

Natti natti, nu ska jag sova här i Tuas lägenhet, där man kan bo två personer, ha varsin toalett och ändå ha två gästtoaletter över. Rätt lyxigt för att vara studenter. Och då har jag inte ens nämnt kristallkronan...

 

/ELIN

När man sitter så här en torsdagskväll, inte ledsen men lite nedstämd och irriterad, så finns det inte så mycket annat att göra än att lyssna på deprimerande musik och sitta och läsa sin egen blogg för att försöka bli lite gladare. Och det jag inser då är (var beredd på den ödmjuka insikten:) att jag är en fantastisk rolig människa! Tycker inte ni också det? Jag skriver en massa fyndiga saker och babblar på om ingenting så att man inte fattar nåt. Det är helt fantastiskt.

 

Eller det vill säga, jag var rolig förut. Bloggen började bli mindre rolig för X antal månader sen, antingen när sommaren började eller när jag flyttade till Jönköping. För ett par år sen var mitt liv rätt trist så då roade jag mig genom att spendera en hel del tid på att tänka ut och skriva flummiga saker som jag kunde skratta åt i efterhand. Nu för tiden får jag helt enkelt mer utlopp för humor och hopp och skoj på andra sätt så att jag inte behöver skrivandet på samma sätt. Just nu blir min tillvaro bara roligare och roligare (oavsett hur jag inledde detta inlägg), så förbered er på en extremt tråkig blogg. Allt jag kommer skriva om framöver är müsli, räntesatser och damm. Vad kul vi ska ha!!!!

 

Ikväll har jag förutom läst också tittat på en massa sorgliga klipp ur olika tv-serier. Men också vissa roliga youtube-klipp som jag upptäckt på senare tid. Till exempel har min kompis visat mig den här intellektuella videon:

 

 

Imorgon ska jag visa min svensk-japanska vän Nina lite äkta svensk film. För att det ska bli dubbelt så bildande tänkte jag visa henne Fucking Åmål, för att hon är ovan vid att homosexuella fritt kysser varann på film (eller i verkligheten för den delen). "Det är så svenskt" säger hon. Och det låter ju för all del trevligt, att det skulle vara svenskt. Men kan man sprida lite vana och acceptans ut i världen så är det bara att go for it.

 

Hur vi kom in på ämnet alls var för att jag hittade en tidningsartikel med en bild på den här fina pöjken, som får avsluta kvällens inlägg:

 

VisumfotoStelkrampssprutaVadderade kuvertPappersjobbSpråktest

FlygbiljetterTågbiljetterBoendeAmbassadbesökAnsökningarKurs

registreringApplicationIDFrakthandlingarSchemaläggningHälsointyg

TuberkulostestHousingformulärUniversitetsIDBLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

 

Men så slår det mig. Det här är ju min dröm. Det är ju det här jag gick omkring i flera månader och drömde om och nu är det här. Folkhögskola, amerikaner, college, få välja kurser ur en katalog som en unge med för stor godispåse. Det är här en gång i livet och då kan det väl för sjuttsingen få medföra lite pappersarbete och diverse sprutor i armen utan att jag ska dö av det? Undra förresten vilket flest har dött av: sprutor eller pappersjobb? Visserligen har många knarkare dött av injektioner men samtidigt ska man inte underskatta faran med stora högar av papper som bara välter över en när man minst anar det. Det gäller att vara försiktig.

 

Jag har en viss förkärlek för låtar som går något i stil med "This is my life" eller "First day of my life" just för att de är så peppande och samtidigt så överdådiga och präktiga. Den här scenen i Torka aldrig tårar utan handskar grabbade tag i mig (den är längre i serien) för den visar hur viktigt det är att få leva som man vill, oavsett hur konstig världen kan tycka att man är:

 

Funny how I often seem, to think I'll find never another dream in my life
Till I look around and see, this great big world is part of me and my life
This is my life

 

/ELIN

Jag är halvsjuk men har ändå klarat av en heldag först med möte med Sanna, min kompis från första delen av Östersundstiden, som jag inte träffat på två och ett halvt år. Vi gick på stan ett tag med hennes kompis och hennes kompis kompis. Sen höll Sanna en monolog om Twilight för mig (rabblade upp hela handlingen i hela historien, och Ja det tog tid) och sen en monolog om något norskt som heter Ylvis och tydligen gjort en miljon Youtube-klipp och Sanna har sett dem alla och hon berättade handlingen i alla för mig. Här är ett av dem, väldigt kul måste jag erkänna:

 

 

Det är i alla fall roligt att träffa någon som pratar precis som jag: babblar på om något, kommer på en annan tanke, börjar prata om den istället och är snart långt ifrån det hon började berätta.

 

På eftermiddagen bar det av till övning med gospelkören. Jag med min stundande förkylningen och trötta hals spenderade åtta timmar i kyrkan, skrikandes höga soprantoner och stegande från sida till sida (à la mellanstadiet-dans) i takt till musiken. Klockan 19.30 spelade Loney Dear och efter honom var det vår tur att hålla en kort andakt och skrika bort det sista vi hade kvar av våra röster. Det gick inte riktigt lika bra som när vi sjöng på gudstjänsten för några veckor sen för alla var trötta och lite opeppade, men det var helt okej. Jag får bara sjunga tre konserter med den här kören så jag försöker njuta så mycket det bara går medan det varar.

 

Efter den svettigaste promenaden någonsin uppför SVF-kullen ska jag nu försöka sova. Och förhoppningsvis slippa vakna.

 

/ELIN

Går man i en klass med hälften svenskar/hälften amerikaner blir allt till en ständig jämförelse mellan de två länderna. Något som skiljer sig lite men i stort sett har samma drag är huruvida man är öppen med vilket politiskt parti man röstar på. I Sverige är det ju väldigt mycket hysch-hysch i denna fråga och många får tjata i flera år bara för att få reda på vad ens föräldrar röstar på. I USA ser det inte riktigt ut på samma sätt. Visserligen är politisk ställning fortfarande en känslig fråga och inget man berättar på en gång, men samtidigt är det ständigt en massa kändisar som går ut och propagerar för de respektive presidentkandidaterna.

 

Jag har funderat en del på hur politiska åsikter relaterar till hur man är som person. Samtidigt som jag älskar att diskutera politik (och särskilt med folk som tycker annorlunda, för att försöka förstå dem) så är det i min värld ganska bra om jag inte får reda på exakt var de står i olika frågor. Detta eftersom jag lätt dömer folk för att de enligt mig inte har 'rätt' åsikter.

 

Har då en människas politiska åsikter då så mycket att göra med hur man bör se henne som person? Jag skulle vilja säga nej, man ska inte bland ihop en människa med dess åsikter. Men det kan jag inte. För politik handlar som allt annat om vilka värderingar man har; vad man tycker är viktigt i livet och hur man ser på andra människor. Om man inte kan använda värderingar för att bedöma vilka människor man tycker om, vad ska man då utgå ifrån? Eftersom det här är så djupt inpräntat i mig kommer jag nog fortsätta tänka på det här sättet, men samtidigt fortsätta förstå folks ståndpunkter och var de kommer ifrån i sina åsikter.

 

Så min poäng med det här är alltså: Börja döma folk!!! Nej, inte riktigt, jag hade nog ingen poäng, bara en reflektion över vad politik är.

 

Sen är kanske inte alla riktigt lika intresserade av politik som jag råkat bli på senare år. Klockan elva ikväll ska hela klassen hem till rektorn och valvaka, och jag var den enda som såg ut som ett barn på julafton när de berättade det. Jag fnissade och hoppade upp och ner på stolen medan resten av klassen såg rätt uttråkad ut. Det kommer att bli awesome!!!

 

För att ladda inför natten rekommenderar jag att ni tittar på de här två parodierna av de båda presidentkandidaterna:

 

 

 

/ELIN

Att bara använda begagnade kläder är inte bara samhällsnyttigt, det är också på ett sätt närande för själen. Genom att jag får kläder av människor jag tycker om kan jag alltid gå omkring med delar av dem nära mig. Vem kan längta hem när man har på sig mammas byxor, pappas jacka, brorsans t-shirt, syrrans kofta och kompisens skor?

 

Jag har fått en basker av min farmor. Den är fantastisk: ena sekunden är jag en fransk konstnär med en baguette under armen, nästa är jag Anna i Bullerbyn på väg till affären. Jag kan ju bli värsta kameleonten och passa in i alla sociala grupper!

 

 

Behöver jag säga mer; det är en magisk basker!

 

/ELIN