efteralladar

När jag är ute och åker lyckas jag på nåt sätt med att alltid träffa hälften av alla människor jag känner, utan att jag planerat det. Jag befinner mig just nu i en femrummare i centrala Uppsala och i rummet intill sitter en människa jag aldrig träffat förut. Och hur hamnade jag här?

 

De senaste veckorna har jag blivit allt mer sugen på att åka på Bildarmöte för equmenia och Gemensam Framtid i Region Mitt i Gävle. Jag orkar egentligen inte förklara vad allt det där betyder, men i stora drag så har Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet i Sverige gått ihop och är från och med årsskiftet en och samma kyrka. Denna kyrkas ungdomsförbund heter equmenia och det distrikt som jag är uppvuxen i kommer nu (med vissa små justeringar) övergå till att heta Region Mitt. Och denna region bildades idag. Hängde ni med?

 

Igår blev jag lovad att få sova hos Tua, fastän hon skulle vara på bal och inte komma hem förrän mitt i natten. I morse gick jag alltså upp klockan halv sex för att åka till Gävle. Sju timmar senare steg jag av tåget och inledde en dag av seminarier, möte, gudstjänst och (tack och lov) fika i Betlehemskyrkan. Jag träffade flera trevliga människor jag inte sett på länge och kände mig allmänt hemma i mitt gamla kära sammanhang. Framåt kvällen hörde mamma av sig. Hon, pappa, mormor och morfar var på väg hem från Stockholm så de tog en sväng förbi BK i Gävle och bjöd mig på middag på Max. På Max fick jag sms från Martina som berättade att hon just skulle ta tåget från Gävle till Uppsala, dit jag också skulle, så då tryckte jag snabbt i mig min greenburgare, blev skjutsad till stationen och skaffade biljett till Uppsala-tåget. På stationen mötte jag och Martina ett gäng med equmenianer (vilket varken betyder att de är med i en sekt eller är något lands urinvånare, även om det låter så) som berättade några skumma anekdoter om att spy och spöa upp folk och att bajsa på flygplan. Väl ombord på tåget gjorde Martina en så extremt bra beskrivning av hur jag skulle ta mig hem till Tua att jag bara inte kunde ta fel (jag vet inte varför jag fjäskar för henne här, särskilt som hon inte kommer läsa det, men jag är trött och kände för att överdriva lite).

 

För att göra en lång historia kort (vilket är ett idiotiskt uttryck för bara att man skriver så gör ju historien längre) så hittade jag hem till Tua, blev insläppt av hennes lillebror, som inte riktigt visste vem jag var men i alla fall släppte in mig och vi tittade på Downton Abbey innan jag gick och la mig.

 

Min poäng var i alla fall att mycket fler saker händer när man hittar på och gör saker än när man inte gör det, något som kan låta självklart men som är något jag måste lära mig om och om igen. Jag var nära att stanna hemma i rummet och titta på film hela lördagen, som så många andra trötta lördagar. Istället fick jag en tur genom Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Gästrikland, jag fick åka buss förbi Botkyrkas lägenhetshus (imponerande!), träffa en massa sköna människor, bråka om den nya kyrkan ska heta Fikakyrkan eller Verksamhetsplaneringskyrkan (förhoppningsvis inget av det) och gå genom Uppsala på kvällen. Det sistnämnda var hur mysigt som helst, och jag märker hur jag bara gillar Uppsala mer och mer. Det är nog här jag kommer hamna så småningom.

 

Natti natti, nu ska jag sova här i Tuas lägenhet, där man kan bo två personer, ha varsin toalett och ändå ha två gästtoaletter över. Rätt lyxigt för att vara studenter. Och då har jag inte ens nämnt kristallkronan...

 

/ELIN