efteralladar

Oftast ångrar jag mig. 4 av 5 gånger som jag spenderar hela dagen i sängen och kollar på film så känns det i efterhand som slöseri med tid, att jag bara blir tröttare och på sämre humör av att göra ingenting. Men inte idag. Idag är jag trött, fridfull och har helt rent samvete för att jag tittat på tv-serier från lunch och in på natten. Det har lite att göra med att jag inte har några akuta läxor och lite med att jag sovit borta i natt, med min klass hos en familj i de fina förorterna. Vi åt gott, badade bubbelpool utomhus och tittade på Tillbaka till framtiden och av någon anledning rättfärdigar det en slappsöndag.

 

Jag måste ju få berätta vad jag har sett också:

1. Gilmore Girls. Min gamla favorit som jag kan utantill men som alltid lyckas med att få mig att känna mig som hemma.
2. The Vicar of Dibley (Ett Herrans liv). Den här skulle jag vilja tillägna en sju-åtta inlägg om jag kunde, men som sagt har jag slappdag och orkar inte. Det är i alla fall en otroligt rolig, skruvad brittisk tv-serie. Den gick på nittiotalet, och sent varje lördagskväll (direkt efter Karl för sin Kilt om jag minns rätt) gick det i repris när jag var i kanske tioårsåldern. Jag och mamma tyckte att det var väldigt roligt och nu har jag sett om hela serien på Netflix. Seriöst, den här serien har allt: En kvinnlig intelligent men lite hispig präst, En totalblåst tjej som bor granne med prästen, En lika totalblåst kille som är kär i den totalblåsta tjejen, En bonde som alltid pratar om att ha sex med sina djur, En gubbe som börjar alla sina meningar med "No, no, no, no, no, ....", En gubbe som blivit utnämnd till Tråkigast i Storbritannien och En rik gubbe som är pappa till den totalblåsta killen och ine tycker om kvinnliga präster (till en början i alla fall...). Egentligen räcker ju den här beskrivningen för att få vem som helst intresserad, men jag vill ändå visa ett klipp. Ni får gissa själva vem som har vilken roll:

 

 

/ELIN

1. Amerikaner kallar det här godiset Swedish fish:

Igår gjorde vi en utflykt till en kyrka. När jag skriver 'kyrka' så lovar jag att ni inte tänker på något som liknar det jag nu ska försöka (men totalt kommer misslyckas med att) beskriva. Kyrkan i fråga heter Willow Creek och är USA:s tredje största kyrka med i genomsnitt 24 000 besökare i veckan. När du kommer in i kyrkan tror du inte att det är en kyrka du kommit in i, snarare ett köpcentrum. Det finns café, en enorm restauranger och rulltrappor (personligen var jag mest imponerad av att det fanns rulltrappor, antagligen för att det inte finns såna i Ockelbo och därför symboliserar det något stort och världsvant).

 

Jag försökte ta flera kort på kyrkan, men tyvärr blev inget av dem särskilt bra, så istället fick jag sno en bild från internet.

 

7000 personer får plats i kyrksalen. Sjukt stort.

 

Jag skulle kunna försöka fortsätta beskriva detta enorma ett antal stycken till, men dels kommer det aldrig gå att göra rättvisa och dels har min mamma sagt att jag måste sova om nätterna. Så jag är ledsen. Är någon särskilt intresserad av mina superlativ ackompanjerade av ord som "sjukt" och "stört" får ni gärna höra av er så kan jag improvisera ihop något på ren känsla.

 

/ELIN

Idag, några dagar efter att påven lämnat in sin avskedsansökan, känns det som en bra idé att klippa ut en bild på honom ur tidningen och sätta på min spegel så att jag ser honom varje morgon. Det fina med att göra så är att det kan tolkas på flera olika sätt att jag har påven fasttejpad på spegeln:

1. Jag tycker att påven är en fantastisk människa.
2. Jag tycker illa om påven men det är roligt att ha en ironisk bild på honom (det här förslaget ligger nog närmast sanningen, men är svårast för de kära oironiska amerikanerna att förstå).
3. Jag tycker illa om påven och anser att det enda smarta drag han gjorde under sin karriär var att avgå.
4. Jag hittade en bild på en söt farbror och fattar inte att det är påven.

1. I USA måste man faktiskt leta efter choklad i mataffären. Hittar man inte choklad i en svensk mataffär är man dum i huvudet. Men sanningen är att USA, detta mäktiga land känt för sina sötsliskiga kombinationer och flottiga mat, är i seriöst behov av ett chokladuppvaknande.

 

2. (Nerd alert) Jag har aldrig känt mig så nära Ture Sventon i hela mitt liv som jag gjort den här helgen, och det säger en hel del. Precis som i Arabiska Öknen lider de en Fruktänsvärd Temmelbrist i Chicago. När jag googlade hittade jag bara ett bageri som säljer semlor, Swedish Bakery, och när jag var där verkade semlorna vara slut!!! Så här får det bara inte gå till.

 

3. Och så till den värsta punkten, och här börjar jag på allvar oroa mig för USA:s framtid.. Varenda gång jag går ut ur universitetets matsal tänker jag exakt samma tanke: "Var det på dagis eller på lekis jag lärde mig att ställa min disk i diskbackar?". På North Park ställer man nämligen inte tallrikar för sig och bestick för sig så att det bara är att köra in i diskmaskinen, utan varje (vuxen) elev hivar ner allt de har i stora plastlådor. När jag säger allt menar jag verkligen ALLT. Visserligen finns det papperskorgar där man kan slänga servetter och överbliven mat, men vem behöver sånt när man bara kan slänga ifrån sig skiten och springa? 

 

Visst vet jag att amerikaner tycker om att anställa folk för varje liten (för en svensk snudd på obefintlig) syssla, men blotta tanken på att det finns människor där i diskrummet som står och plockar upp gafflar och bagels ur en röra av chokladmjölk, apelsinjuice och dressing får mig att rysa i hela kroppen. För så antar jag att de gör, om nu inte USA har hittat på en ny diskmetod där man bara kan slänga in stora plastlådor i diskmaskinen och allt kommer ut rent och torrt.

 

Hur en skola hanterar sin disk kanske inte verkar vara något att bli upprörd över, men det här är egentligen en symbol för hur amerikanska ungdomar behandlas. De gör bara saker för att de måste och samhället låter dem vänta med att växa upp tills allra sista minuten. Ta collegelivet till exempel: det är utformat så att man kan betala pengar till skolan och sen behöver man i teorin aldrig gå utanför skolans väggar på fyra år. Skolan ger dig mat, städar din toalett, den har ett gym om du vill träna, den anordnar aktiviteter så att du har någon att hålla i handen när du går utanför universitetsområdet. Dessutom delar 100-200 personer i varje hus på ett litet kök, så du förväntas inte behöva laga mat. För mig är det ganska pinsamt med en 22-åring som aldrig har lagat mat, jag vet inte vad ni tycker. Sist men inte minst får man inte ha någon av det motsatta könet på rummet efter klockan 12 på vardagar och 2 på helger (jag och mina kompisar har för övrigt kommit på att homosexualitet är den bästa lösningen på det problemet)

 

Alla dessa faktorer gör att amerikanska ungdomar blir vuxna senare än de hade mått bra av. Vissa måste arbeta och betala skolan själva, men de vars föräldrar har tillräckligt mycket pengar behöver inte betala en räkning, koka ett ägg eller lyfta ett finger för att klara av vardagslivet förrän de är 22 år gamla.

 

/ELIN

 

Det går inte att fatta. Det är fyra veckor sen jag landade i Chicago och på dödströtta ben släpade upp min resväska för de två trapporna och kom in i mitt stora rum. Fyra veckor betyder också att det snart har gått en fjärdedel av min tid på North Park. Förlåt om jag låter gammal, men tiden går verkligen fortare och fortare ju äldre man blir!

 

Inte för att det är läge att summera den här terminen än, men när jag tittar tillbaka på tiden på North Park tror jag att en av de saker jag kommer minnas bäst är kvällarna på Starbucks med Nina. Det är skönt när man pluggar med någon som är van att plugga med; det faktum att den ena sitter och rabblar obscena dikter ur sin bok medan den andra kan börja nynna när som helst är inget vi tänker på längre. Den stora händelsen för dagen är för övrigt att en tjej fick en annan kopp kaffe än hon beställde, och gissa vilka som satt lägligt till precis bredvid disken och fick detta kaffe gratis? Detta innebär också att jag druckit lite för mycket kaffe ikväll, men eftersom jag har litteraturprov imorgon gör det inte så mycket, för jag måste ändå plugga.

 

Min far har skickat ett oroligt mail till mig; han tror att min kaffebesatthet i bloggen betyder att jag dricker för mycket kaffe. Men det är bara så att när man har en rutin att dricka kaffe finns det inte så mycket att säga om det; medan om man aldrig hittar något gott kaffe blir det en stor del av ens liv att söka efter det, även om man fortfarande bara dricker en kopp om dagen. Men nu har jag kommit fram till att Starbucks Cappuccino, serverat i kopp istället för pappersmugg, är rätt val för mig, och därför kommer jag nu inte att nämna ett ord mer om kaffe. I det här inlägget i alla fall...

 

Eftersom jag är i USA har jag kommit på att jag måste börja lyssna på lite amerikansk musik också, inte bara mina svenska artister. Valet stod länge mellan Justin Bieber och Taylor Swift, men det landade på Bright Eyes istället. Så här får ni lite amerikansk inspiration från mig i landet Over Here:

 

/ELIN

I lördags var vi SVF-svenskar och hälsade på den amerikanske läraren vi hade i höstas. Han bor ute på landet i Wisconsin, ungefär 90 minuter från Chicago. Vi åkte i minibussar dit. Det var ett väldigt trevligt hus med fika, dalahästar och allt annat som man väntar sig att få se i en svensk-amerikans hus. Vi åkte pulka på en golfbana (vilket är förbjudet, så säg inget till banans ägare är ni snälla), firade en kille i klassens födelsedag och fick titta på en massa vapen.

 

Det sista vi gjorde var att åka in till den lilla staden, Lake Geneva (alltså Genèvesjön) och jag upptäckte något fantastiskt: Lake Geneva är USA:s Östersund! De hade en massa aktiviteter ute på isen och när vi var där hade en internationell tävling i snöskulptering just gått av stapeln.

 

Idag var det Superbowl, och jag är ledsen, men idag var en av de där dagarna då jag var glad att jag inte är amerikan. Vi satt i en aulaliknande lokal på skolan och såg matchen, och det var kanske 200 personer där. Medan vi mumsade på chips, söta popcorn, gigantiska ostbågar (krokar om man så vill), pizza och en väldigt skum körsbärs- och vanilj läsk som jag var tvungen att prova bara för att får uppleva något nytt, spelade de amerikansk fotboll på projektorduken. Män som springer in i varandra, knuffas, slänger sig över varandra och helt enkelt försöker ha så mycket kroppskontakt som möjligt medan folk, både på stadion och framför projektorduken, skriker jublande tillrop. Åh, så manliga de var. Och ont fick de också, wow.

 

För att vi inte skulle missa budskapet för kvällen så dök Beyonce upp i pausunderhållningen. Hon och hennes trettio dansare hade alla något slags badräkt på sig som visade så mycket av den kvinnliga kroppen som bara går utan att hota den amerikanska prydheten. När de viftat på sina söta rumpor och underliv en stund under killarnas busvisslingar kom vi tillbaka till de manliga männen med de stora axlarna.

 

Vid det här laget hade jag spenderat 90% av matchen med att spela spel på min mobil, medan Lita (min norska kompis som jag antagligen borde nämna i bloggen nu eftersom hon har min blogg som favorit på sin webbläsare och det känns så hängivet att hon får lite cred här) hunnit läsa en roman på sin mobil. Vi övergav helt enkelt matchen och gick till McDonalds istället. Jag vågar inte ens säga vad jag ätit idag; jag har i princip ätit konstant sen jag vaknade i morse (klockan tolv). USA gör ingenting för att göra mig hälsosam.

 

/ELIN

 

Skitväder. Dum unge.

 

Först flyttar hon till Östersund, som ligger precis bredvid Sveriges femte största sjö och därför blåser det hela tiden.

 

Sen tröttnar hon på skitvädret och flyttar till Jönköping i stället, som ligger vid Sveriges näst största sjö och därför blåser det hela tiden.

 

Nej, nu är jag trött på det här tänker hon och flyttar till Chicago, som ligger vid USA:S STÖRSTA SJÖ, och gissa vad, Det blåser hela tiden!!! Hon kanske borde ha anat vad som komma skulle när hon fick reda på att stadens smeknamn är "Windy City". Men inte då.

 

I sommar eller i höst ska jag flytta igen, men då ringer jag nog SMHI först och kollar vilken ort som ligger längs ner på listan över blåsiga platser.

 

/ELIN