efteralladar

Det går inte att fatta. Det är fyra veckor sen jag landade i Chicago och på dödströtta ben släpade upp min resväska för de två trapporna och kom in i mitt stora rum. Fyra veckor betyder också att det snart har gått en fjärdedel av min tid på North Park. Förlåt om jag låter gammal, men tiden går verkligen fortare och fortare ju äldre man blir!

 

Inte för att det är läge att summera den här terminen än, men när jag tittar tillbaka på tiden på North Park tror jag att en av de saker jag kommer minnas bäst är kvällarna på Starbucks med Nina. Det är skönt när man pluggar med någon som är van att plugga med; det faktum att den ena sitter och rabblar obscena dikter ur sin bok medan den andra kan börja nynna när som helst är inget vi tänker på längre. Den stora händelsen för dagen är för övrigt att en tjej fick en annan kopp kaffe än hon beställde, och gissa vilka som satt lägligt till precis bredvid disken och fick detta kaffe gratis? Detta innebär också att jag druckit lite för mycket kaffe ikväll, men eftersom jag har litteraturprov imorgon gör det inte så mycket, för jag måste ändå plugga.

 

Min far har skickat ett oroligt mail till mig; han tror att min kaffebesatthet i bloggen betyder att jag dricker för mycket kaffe. Men det är bara så att när man har en rutin att dricka kaffe finns det inte så mycket att säga om det; medan om man aldrig hittar något gott kaffe blir det en stor del av ens liv att söka efter det, även om man fortfarande bara dricker en kopp om dagen. Men nu har jag kommit fram till att Starbucks Cappuccino, serverat i kopp istället för pappersmugg, är rätt val för mig, och därför kommer jag nu inte att nämna ett ord mer om kaffe. I det här inlägget i alla fall...

 

Eftersom jag är i USA har jag kommit på att jag måste börja lyssna på lite amerikansk musik också, inte bara mina svenska artister. Valet stod länge mellan Justin Bieber och Taylor Swift, men det landade på Bright Eyes istället. Så här får ni lite amerikansk inspiration från mig i landet Over Here:

 

/ELIN