efteralladar

Ni skulle ha sett mig idag. Helt plötsligt upptäckte jag och mina kompisar att det var ett helt folkdanslag med tillhörande musiker på skolans gräsmatta! Jag vet inte vilka de var, ens om de är svenskar eller bara svensk-amerikaner, men jag blev helt fascinerad och nästan tårögd av fiolmusiken och de fina hembygdsdräkterna. Själva dansen var väl inte så mycket att hänga i julgranen, men jag förstår mig ändå inte på folkdans så det var inte deras fel.

 

 

Om det är någon dräktnörd som läser det här (syftar kanske speciellt på Tua men alla bidrag är välkomna) så får ni gärna höra av er och rapportera vilka dräkter de har på sig. Särskilt gubben i hatt längst till vänster, som inte riktigt verkar höra hemma där...

 

Det komiska i det hela var att det var nästan ingen där som tittade på dem. Det var som om det inte var ett uppträdande utan de hade bara suttit hemma och plötsligt kommit på: "Vore det inte kul om vi slängde på oss dräktena och dansade lite på North Park ikväll? Ringer du fiol-Kalle så stryker jag förklädet?". Nåja, det kommer vi aldrig få svaret på.

 

/ELIN

Jahapp. Nu har jag egentligen ingenting att skriva, men plikttrogen som jag är gör jag det ändå. En sak jag funderat över på sistone är min stora fascination för samarbete över gränserna. Det gör att jag är intresserad av FN, där man samarbetar mellan länder, men också av så enkla saker som när tv-bolagen tillsammans producerar Kristallgalan. Jag tycker det är lika gulligt varje gång.

 

Även om politiska samarbeten kanske verkar viktigare så är jag inte på så viktigt humör idag. Det udda samarbete jag vill lyfta fram nu är något så världsomvälvande som Millenniesåpan. Till årsskiftet 1999/2000 producerade SVT, TV3, TV4 och Kanal 5 tillsammans ett avsnitt av en såpa kallad "Nya lögner". Avsnittet är en blandning av Skilda världar, Tre Kronor, Rederiet, Nya tider, Vita lögner och Vänner och fiender och handlar om Madeleine, som i jakt på sitt livs kärlek stöter på otaliga okända syskon ("Men då måste ju du vara min bror")  och kända mördare ("Vi är ett konsortium av labila brottslingar som tagit över verksamheten"). Kort sagt gör skådespelare från alla serierna parodi på sig själva och hela såpagenren. Då självdistans och självironi råkar vara bland det roligaste jag vet blir jag 14 år senare fortfarande alldeles varm i hjärtat bara jag tänker på Millenniesåpan. Här kan ni se avsnittet:

 

I morse vaknade jag av en massa facebookmeddelanden och mail som talade om att hela universitetet är stängt på grund av flooding. Hur reagerar en student på detta tror ni, jo: "Shit vad coolt!". På vägen til matsalen såg jag säkert tio personer (inklusive mig själv) som knäppte kort på den överförfriskade floden som flyter rakt igenom campus (ja, den flyter alltså där när den inte är översvämmad också):

 

Det går säkert 1,5 liter i muggen.

 

Grupparbetet failade lite, för jag hittade aldrig min grupp. Jag såg filmen ensam, men det gjorde faktiskt ingenting, för den var otroligt bra! Inte bra som i "för att vara en utländsk film på ett språk jag inte förstår" utan på riktigt skitbra. Den heter Tlatelolco och handlar om studenter som kämpade mot Mexikos korrupta regering hösten 1968. Det hela slutade med en massaker på ungdomar på ett torg, men händelsen tystades ner för att Mexiko just då var värdar för OS. Filmen fokuserar på en kille ur arbetarklassen som är del av studenterna som protesterar. Han träffar en tjej vars pappa arbetar för regeringen men som själv är engagerad i rörelsen och fotograferar de övergrepp som polisen begår på studenterna.

 

Jag vet inte om det kommer gå att se filmen i Sverige, den är inte ens släppt i USA än, bara här på Chicagos Latino film-festival, men jag vill ändå rekommendera den. Den är vacker och hemsk och lite annorlunda på samma gång. På slutet hade jag tårar i ögonen.

 

/ELIN

Men det skiter jag i. Så här planerar jag att spendera min dag:

 

 

/ELIN

Rapporter har kommit in om att allt fler blivit beroende av det så kallade "Netflix-syndromet", viruset som sprider sig från människa till människa och gör så att människor planerar att se så många tv-serier att de till slut går in i väggen av stressen. Läkare uppger att det finns en risk att sjukdomen sprider sig till hela befolkningen och forskandet efter mediciner är redan i full gång. En ung kvinna berättade för vår utskickade reporter att hon inte längre kan sova om nätterna: "Jag bara måste se klart nionde säsongen av Alla älskar Raymond" säger hon med något jagat i blicken.

 

Så här har det ännu inte låtit i tidningarna, men utefter vad jag känner i nuläget skulle jag inte bli förvånad. Just nu följer jag följande tv-serier på Netflix:

 

• Felicity (Jag tänkte att jag måste se en college-serie nu när jag går på college, tills jag mindes att serien är rätt seg)
• Once upon a time (Jag gillar serien men jag har sällan lust att titta på den, vilket skulle kunna vara ett tecken på att jag inte gillar den)
• Brothers & Sisters (Jag har sett början förut och det går rätt segt allting, men jag tror fortfarande att det kommer bli roligare så småningom...)
• Bones (Det tog 6,5 säsonger innan jag insåg att Bones faktiskt inte är min grej. Nu ska jag bara se sista halva säsongen för att bli säker)
• One Tree Hill (En gammal klassiker (med mina mått) som är bra, men det är bara så hemskt många och långa avsnitt och de kommer sällan till poängen)
• Buffy och vampyrerna (Om de kallar något en kult-serie så måste jag naturligtvis se den, även om jag måste stå ut med att titta på de där himla vampyrslagsmålen som aldrig verkar ta slut)
• Karl för sin kilt (Mysig serie som jag såg när jag var yngre. Tyvärr finns det ingen textning till den fina skotska engelskan, som är lite svår att förstå efte tre månader i USA)
• Downton Abbey (Jaja, jag har väl sett det förut, men det är faktiskt nästan ett år sen jag såg första säsongen första gången så det är faktiskt hög tid att se den igen!)
• North & South (Bra kostymdrama som var lite för seriöst för mitt humör just när jag skulle titta på det, så jag kom av mig...)

 

/ELIN

 

Något jag har insett under min tid här i USA är det enorma privilegiet det är att ha ett hemland. Trots att USA liknar Sverige mer än vad många andra av världens länder gör så finns det något så fundamentalt svenskt i mig att jag hela tiden är medveten om att jag inte är hemma. Det är ofta småsaker; som att inte hitta rätt choklad i affären eller när min rumskompis inte förstår mina skämt. Men det finns också stora, viktiga saker, som att jag aldrig känt mig så socialdemokratisk som sen jag kom hit, och att jag inte kan uttrycka mina exakta känslor på engelska för att jag inte har det som modersmål. Det är dessa saker som gör att jag längtar hem till den plats där allt är som jag är van vid.

 

Jag bor här i fyra månader, vilket inte är någon speciellt lång tid. Jag funderar mycket på de människor som åker ifrån sitt hemland för att stanna där hela livet. Jag har under det här året lärt känna flera människor som själva emigrerat från ett land eller som har två nationaliteter för att en av deras föräldrar flyttade utomlands för kärlekens skull. Dessa människor fascinerar mig, för det är ingen liten sak att åka ifrån de där små faktorerna av trygghet och igenkänning. Att flytta till USA verkade förut inte som någon enorm sak för mig, men nu ser jag det som snudd på en omöjlighet. Inte för att jag tycker illa om USA, men för att det inte är Hemma.

 

Allra mest tänker jag på alla de människor som inte har något val. De som lämnar huset, släkten och ursprunget och flyttar till en annan del av världen för att de måste. De har ingen koppling till det nya landet som de kommer till och de vet inte om de någonsin får komma tillbaka hem. Jag kan omöjligt förstå hur detta känns, men efter tre månader i ett nytt land vet jag vilken otrygghet som ligger i att leva in en kultur där de pratar om andra saker, har andra kläder och där det finns människor som hela tiden påminner dig att du bryter på ett annat språk.

 

Jag upptäckte nyligen en helt fantastisk Laleh-låt som handlar om att lämna hela sitt ursprung bakom sig. En del av texten går så här:

 

Leave your country
Leave the notes
Of your future and your goals

Leave your language
You once spoke
Leave the soil where you were born

 

Leave all
We know too well
Leave this Paradise, caught in Hell

Låten heter ”Better Life”, och det kanske också blir ett bättre liv för dem som flyr; ett liv utan förföljelse och ständig rädsla för att förlora sin familj. Men det är också för många ett liv dömt till utanförskap och saknad.

 

/ELIN

"Hum, jag har druckit en massa kaffe och nu har jag ont i magen. Jag vet! Om jag dricker lite mer kaffe blir det säkert bättre?

 

Shit vad jag saknar svenskt kaffe. Jag har kommit på att problemet är att amerikanskt kaffe är godast med socker i (och det anammar de med glädje!) medan svenskt kaffe är superäckligt med socker i. Jag hittade förresten en jätterolig kommentar nyss, när jag var så desperat att jag googlade på "amerikanskt kaffe" för att få lite medlidande:

 

"Att importera jänkarnas kaffekultur till Sverige är som att sälja hembränt med sammarin som champagne i Frankrike!"

 

Hihi. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, men bor man någonstans i fyra månader och vill att det ska smaka som hemma och vara lika effektivt för pluggandet som hemma så blir man lätt besviken när det är smaklöst och smakar bränt på samma gång.

 

Jaja, så länger får jag nöja mig med det här:

 

Idag har varit lite svajig. En sån där duscha-i flera-timmar-alternativt-ligga-på-sängen-och-lyssna-på-musik-på-högsta-volym-hela-dagen-dag. Jag har inte gjort något av de där sakerna, men på god väg. Jag duschade istället för att äta lunch och när jag kom tillbaka till mitt rum efter lektionen la jag mig på sängen och lyssnade på Håkan Hellström. Jag blev okär i Håkan för en sisådär fem år sen, i och med att jag hade svårt för hans nya sound. Men idag kom allt tillbaka till mig. Jag blev en sån där fjortonåring som känner att det bara är Håkan som förstår mig.

 

Bunden till händerna.
Bunden till föttera.
Slängd till hajarna.
Bly i tärningarna.
Du kan inte vinna.
Som löv i november ..
.. så måste du falla.

Du kan inte vinna jämt.
Nån gång måste du förlora igen.

 

För några veckor sen lyssnade jag förresten på en Winnerbäck-skiva som jag inte hört på länge. Jag hörde låtarna på ett helt nytt sätt; jag fattade exakt vad han pratade om. Och plötsligt slog det mig: När den där skivan kom ut var Lars bara ett år äldre än vad jag är nu! Det är en läskig tanke att vara nästan lika gammal som Lars Winnerbäck en gång varit...

 

 

 

En lite rolig grej som hände nyss är förresten at min rumskompis anlitade mig att laga hennes byxor, vilket är ganska komiskt med tanke på att ingen tyckte sämre om de praktiska skolämnena än jag. Men i USA har man inte lika mycket slöjd och sånt, så här kan jag framstå som värsta hemmafixaren.

Over and out

/ELIN