Elin botaniserar i SVT:s Öppet Arkiv
När jag hörde att SVT skulle öppna upp sitt arkiv och lägga upp gamla program på internet blev jag jätteglad. Jag såg fram emot timmar av gamla julkalendrar och serier jag för länge sen glömt bort. Nu när det finns hundratals program i arkivet vill jag mest fnissa åt allt knäppt som ligger där. Jag har därför gjort en lista på det allra knäppigaste. Jag ska kanske förytdliga att jag verkligen inte gått igenom alla program i Öppet Arkiv, jag har bara tittat lite på dem med skojigast/tristast namn och valt ut ett fåtal som är värdiga att vara med på listan.Därmed presenterar jag:
De sju absolut minst angelägna verken att lägga upp på Öppet Arkiv:
- Ett resande teatersällskap. Det värsta jag vet är när man visar en pjäs på tv. Den fantasi som krävs för att kunna njuta av teater går liksom om intet när kameran zoomar in på de hafsigt målade kulisserna. Detta är dessutom en teaterpjäs om ett teatersällskap som spelar teater. Åtta timmar lång.
- Jesu syster eller när Gud fick en dotter. Om det finns något jag finner mer irriterande än teater på tv är när man gjort en dokumentär baserat på stillbilder. Tänk då att detta inte ens är en dokumentär, utan något slags spekulativ biblisk historia förtäljd av hon som spelade Berit i Skärgårdsdoktorn. Det är skumt. Och man undrar: Varför kände SVT ett behov av att producera detta? Och för vems skull?
- Klubb Lida (1964) - "Underhållning för ungdom" inleds med något slags kör som kommer in i häst och vagn och sen står och sjunger stämmor i en kvart. Därefter består programmet av en massa gubbar som sitter och fikar och pratar om samhället. Samtidigt som jag vill håna denna "ungdomsunderhållning" blir jag också avundsjuk på dåtidens ungdomar som fick se underhållning som var så politisk (jämför: TV6:s '99 saker med Erik och Mackan'). Dessutom är det komiskt att de ungdomliga programledarna är Arne Weise och Bengt Feldreich från Kalle Anka på Julafton, eftersom de inte var särskilt unga ens då. På slutet kommer ett spelmanslag med fioler och folkdräkter. Ack, den som fick vara ung igen...
- Meteorologer vi minns = Meteorologer vi inte minns = Gamla väderleksprognoser. Japp, det är 23 minuter med gamla väderleksrapporter ihopklippta till något slags "program".
- Schack - EN ANIMERAD DOCKSERIE I ÅTTA DELAR DÄR BARN FÅR LÄRA SIG ATT SPELA SCHACK. I rest my case.
- Djur eller hur? Nu för tiden låter vi samma kändisar vara med i alla frågeprogram och tävlingar, oavsett vad de handlar om. 1988 kunde man istället låta människor som själva har ett intresse för djur vara med i en frågesport om enbart zoologi. I 12 avsnitt. 30 minuter långa. Programledarna (Arne Weise och en snubbe som heter Carl-Uno) själva erkänner i första avsnittet att frågorna de ska ställa inte är särskilt bra. Förutom det gulliga i att programledarna har likadana fula plyschtröjor går det inte att bortse ifrån att programmet är outsägligt tråkigt.
- The Pling & Plong show. Jag tror att det ska föreställa något slags barnprogram, men det liknar mest en ganska dåligt filmad hemvideo med en massa barn som kommer hem till en farbror i cowboyhatt (Robert Broberg) Plötsligt har farbrorn bara underkläder på sig (till och med cowboyhatten har åkt av). Ja, det är creepy.
Och nu kan jag äntligen sluta undra varför gubbar som Hasse Alfredsson och Arne Weise är så kända. De var nämligen med i i princip alla program som sändes mellan 1960 och 1989. Om ni inte är sugna på att fördjupa er i Öppet Arkiv nu, då vet jag inte hur ni är funtade.
/ELIN
Hur man utnyttjar välgörenhet för sin egen vinning
Ja, nu har jag fått ett till jobb. Jag "jobbar" på att få ungefär ett nytt jobb i veckan så att jag ska ha något för mig. Det nya arbetet är för FN:s Flyktingorgan och innebär att jag ska försöka värva månadsgivare till det internationella flyktingarbetet. På måndag börjar jag, och jag satt nyss och kom på att jag själv ska bli månadsgivare. Jag hade klickat mig in på UNHCRs hemsida och skulle fylla i mina uppgifter, när jag kom att tänka på att om jag väntar tills på måndag kan jag värva mig själv på stan och få provision för det. Är det inte inte bland det mest självcentrerade ni har hört? Jag ska gå och ställa mig i skamvrån nu.
Med det här jobbet hoppas jag att få göra en bra grej och särskilt promota den akuta Syrien-frågan i Sverige som lätt glömmer en nyhet från en dag till en annan. Förutom detta så är det också väldigt coolt att jag får vara anställd av United Nations High Commissioner for Refugees och att lönekontoret ligger i Bangkok...
/ELIN, från sin rätta plats i skamvrån
PS. Bli månadsgivare!!! DS.
De första tecknen på ålderdom
Jag har ju haft några introduktionsdagar på ett demensboende här i Söderköping. Sanningen är att jag redan verkar ha börjat ta intryck av den dementa sinnestämningen för jag har verkligen varit förvirrad de senaste dagarna. I måndags råkade jag hälla ut 3/4 liter mjölk i slasken för att jag trodde att det var vatten. I morse trodde jag att jag åt tre mackor till frukost, men när jag kom hem i eftermiddags hittade jag torrt bröd på golvet under bordet. Jag insåg att jag hade tappat macka nummer två på golvet och gått direkt på den tredje istället.
Något som inte har så mycket med förvirring att göra men är ett tydligt tecken på att jag börjar bli gammal hände ikväll. Jag har börjat som scoutledare i en kyrka i Norrköping. Förutom hopp och lek i skogen innebär detta att jag spenderar tre timmar på bussen och spårvagnen för att ta mig från Söderköping (som, vilket namnet hintar om, ligger söder om Norrköping) till den allra nordligaste spårvagnshållplatsen i Norrköping. Ikväll grillade vi pinnbröd. Jag insåg plötsligt att jag numera tycker bättre om gräddat pinnbröd än degigt pinnbröd. Det kanske verkar självklart för de flesta, men för mig som scout innebär detta att jag blivit gammal och tråkig. Nu går det bara utför.
/ELIN
Höstens stora val
Mitt största problem just nu är att både Melissa Horn, Veronica Maggio och Laleh nyligen har släppt varsin skiva, vilket gör att jag inte vet vad jag ska lyssna på först. Jag vill ju inte favorisera någon, så för att göra ett välgrundat val får jag gå på en beprövad metod: välja utseende framför innehåll.
En gång i tiden köpte jag en Timo Räisänen-skiva enbart för att jag tyckte att den hade ett så vackert omslag. Det var den här skivan:
Jag kan ju erkänna att jag knappt lyssnat på musiken och att det lilla jag hörde inte var överdrivet bra, men den gjorde sig bra i bokhyllan. Redan här kanske jag egentligen borde inse att det inte är någon bra metod att låta omslagsbilden bestämma vilken musik jag ska lyssna på, men jag kan inte utan ytterligare undersökningar säkert avgöra att den här metoden inte fungerar utan att göra om saken med ett större urval. Så här kommer utvärderingen:
Ehm, det finns säkert någon slags ironisk touch bakom den här bilden, men jag är nog inte tillräckligt konstnärlig för att fatta det. Det är liksom en tjej i blottarrock under neonskyltar??? Jag är ledsen Veronica, men du går bort.
Det här omslaget är bra på så sätt att det visar vad skivan innehåller; en ensam person som sjunger inte alltför muntra låtar. Men förutom det faktum att bilden ser ut ganska exakt som på hennes andra skivor så är det inte direkt nyskapande med en person som bara står där och ser allvarlig ut. Var är färgerna Melissa? Var är livet och leken?! Alltså fortsätter vi till det tredje alternativet (ja, upplösningen på den här undersökningen är exakt så förutsägbar som man kan vänta sig):
Shit vilken snygg tröja, Laleh. Jag älskar dig du begåvade människa. Du vinner.
Ni andra två; jag kommer till er också. Ha lite tålamod och tänk på hur ni ska utforma era omslag till nästa gång.
Over and out
/ELIN, som försökte sig på att leka musikbloggare och konstbloggare på samma gång
Angående lappskojs
"Lappskojs, det är goda grejer det". Den meningen, som jag aldrig hade trott att jag skulle uttala, sa jag idag. Det är tragiskt att man ska börja ett arbete med att ljuga folk rätt upp i ansiktet, men vad gör man inte för pengar?
Jag har blivit timvikarie på Söderköpings kommun och idag hade jag min första introduktion på ett äldreboende. Jag måste säga att det gick grymt bra (förutom lögnen vid middagen då) och jag ser fram emot att få jobba mer.
Eftersom jag har tystnadsplikt kan jag inte säga mer om det här, så jag tänkte att jag återgår till att tala om lappskojs istället. Jag tror att det är hyfsat säkert att skriva om det, men jag ska kolla i kontraktet...
Jodå, det är lugnt! Alltså gör jag en lista på hur mitt uttalande var en lögn:
- Jag är vegetarian.
- Jag tycker att pytt i panna är en av de absolut värsta maträtterna som finns.
- Stuvad potatis är om möjligt ännu äckligare.
- Ingen vet vad som är i lappskojs.
- Den var grå.
- Den var kommunal.
God natt
/ELIN
Efter ett halvt maraton
Benen värker, ryggen måste vara i ett speciellt läge för att må bra, jag har skavsår överallt och jag förundras över att jag ens kommit hem. Idag har jag promenerat ett halvt maratonlopp, det vill säga längre än jag någonsin har gått förut. Det som började som en liten promenad längs Göta Kanal förvandlades till en färd genom kohagar, förbi stirrande bönder och fortsatte för evigt eftersom jag inte kunde hitta en snabb väg hem. När jag äntligen tagit mig ut på stora vägen möttes jag av skylten "Söderköping 6 km". Plågsam information, men ändå sitter jag här, jag gick 2,1 mil helt och hållet på mina egna ben. Imponerande, men som sagt plågsamt.
Det mest fantastiska (förutom värken då) är att min mamma under den sista halvmilen helt ovetandes om mitt äventyr oroligt smsade: "Lever du?". Modersinstinkten slår det mesta.
En sak lärde jag mig dock idag: Östergötland är underbart vackert.
/ELIN
