Till min nya vän
Om man har riktigt tråkigt någon gång kan man be någon hacka ens facebook-konto och mail. Då får man att göra kan jag lova! Jag har blivit hackad två gånger (plus några misslyckade försök), två personer har förlorat pengar, jag har skaffat massor av nya säkerhetslösningar, och jag har bytt lösenord sju gånger (DET om något är krävande för fantasin).
Men imorgon kära nyfunna vän ska jag gå och polisanmäla dig. Jag hoppas att det kommer bli lika trevligt för dig som för mig.
Vi hörs
/ELIN
Radioprat
Jag älskar att lyssna på gamla nedladdade radioprogram. För det första kan man välja vilket program som passar bäst till det humör jag råkar vara på och för det andra slipper jag all den där eländiga musiken. "Musiken är nedkortad av Upphovsrättsliga skäl" är mina absoluta favoritord. Missförstå mig rätt (det är för övrigt mina nästa favoritord), det är inte alls så att jag tycker illa om musik. Tvärtom, jag älskar att lyssna på musik. Men jag vill inte att någon snubbe ska sitta på Sveriges Radio och bestämma vilken musik jag ska lyssna på, och jag vil definitivt inte att de intressanta historierna ska störas av något skval som jag med 98% sannolikhet inte tycker om (vi har ju trots allt väldigt olika musiksmak i det här landet).
Om vi ska återgå till programmen i sig (vilket ju är naturligt eftersom musiken ju faktiskt inte finns kvar) så lyssnar jag framförallt på två program. Från två olika kanaler för att det ska bli så rättvist som möjligt: Sommar (/Vinter) och P3 Dokumentär. Dessa program tillhör två vitt skilda humör. Sommar lyssnar jag på när jag antingen 1. Ska sova eller 2. Vill känna mig djup och fundera på livet. Det sistnämnda har jag gjort i kväll; jag lyssnade på först Mia Skäringers, sen Ellen Jelineks och till sist Klara Zimmergrens sommarprogram. När jag lyssnar på ett riktigt bra sommarprogram blir jag inspirerad, fundersam och framförallt blir jag kreativ och börjar skriva på mitt eget sommarprogram. Idag kom jag en bra bit, vilket jag ser som ett tecken på att jag börjar bli så vuxen att jag faktiskt har saker att berätta som jag kan ha lite distans till.
P3 Dokumentär använder jag enbart för att få ut mina aggressioner. Försöker jag lyssna på en mordgåta eller rapporteringen om Estonia när jag försöker sova kan jag lika gärna spendera natten med att kedjedricka kaffe, för det är så mycket spänning i dokumentärerna att mitt hjärta börjar slå dubbla slag. Detta betyder givetvis att det passar bättre när jag är ute och går; kombinationen av att gå fort och lyssna på spännande dokumentärer sitter som en smäck! Jag tror faktiskt att det gör att min kondition blir dubbelt så bra som om jag bara hade promenerat.
Detta resonemang leder givetvis till att jag måste lista mina favoriter bland de två programmen:
Sommar (/Vinter):
- Mark Levengood från 2007 Helt hysteriskt roligt, och dessutom väldigt behagligt och jämn i volymen när man ska sova.
- Olof Wretlings Vinter 2011. Han gjorde Sommar före det men det är inte alls lika bra. Olof som är komiker berättar om Kvinnorna i hans liv.
- Mia Skäringers Vinter 2011. Berättelsen om hennes självkänsla. Otroligt inspirerande och berörande.
P3 Dokumentär:
- Diskoteksbranden i Göteborg (om du vill höra något fruktansvärt)
- Catrine da Costa (om du vill höra något skandalöst)
- Thomas Quick (om du vill ha något att klura på. Förslagsvis för evigt)
Natti natt. Imorgon bär det av hem till Ockelbo för att fira lilla storebror.
/ELIN
Mailadress=Status...
Jag bloggar inte så mycket just nu, vilket i och för sig är konstigt eftersom jag är arbetslös och inte har så mycket annat att göra. Men alldeles nyss hände något som jag bara måste berätta om. Jag testade min nya mailadress! Och det är inte vilken adress som helst; det är min equmenia-mail. Det finns ju inget coolare än att ha en mailadress som innehåller organisationen man representerar, inget snack om saken.
Från och med den här hösten har jag avancerat mig upp till nationell nivå i equmenia, och sitter numera i det som kallas Scoutstaget (stag=strategisk arbetsgrupp). Detta innebär förutom mailadressen då; en massa roliga årsmöten (jag är faktiskt inte ironisk) och att jag får träffa trevligt folk och diskutera scouting mot reseersättning. Kan det bli mer fantastiskt så säg?
/ELIN
Rederiet
Nu sitter jag här i min etta i Söderköping. Förutom lägenhet har jag även ny dator, en med touchskärm. Varje gång jag använder den blir jag sugen på att åka tillbaka i tiden några decennier bara för att styla för folk med min coola dator.
I och med flytten har jag inte längre någon tv, så nu får jag nöja mig med att titta på Rederiet på SVT:s öppna arkiv. Några saker fascinerar mig i Rederiet:
- Att mina föräldrar lät mig titta på Rederiet när jag var 8-9 år gammal. Det är otroligt mycket sex, knark och allmän kriminalitet så jag är troligtvis skadad för livet. Men jag ska nog inte klandra mina föräldrar alltför mycket; jag minns tydligt torsdagskvällarna när mamma hade stoppat om mig före 20.00, men jag smög mig envist upp och stod i dörröppningen till tv-rummet och tittade på Rederiet i smyg. Till slut blev jag alltid upptäckt och fick gå och lägga mig igen, men efter ett tag blev det för jobbigt att säga åt mig så jag fick sitta kvar och ta del av de marina vederstyggelserna.
- Att serien gick i 20 säsonger och därmed var det enkelt för skådespelare som haft en mindre roll att komma tillbaka och spela något annat. Det är så enormt mycket folk som kommer och går på den där borden att man omöjligt kan memorera alla. Det roligaste jag sett hittills är en man som i första säsongen spelar en galen finne som av okänd anledning vill mörda sin fru. Det slutar med att han blir kastad över bord och dör (se nästa punkt). Några säsonger senare vet jag att samma skådespelare spelar en omtänksam homosexuell advokat som är tryggheten själv. Intressant hopp mellan roller...
- Bara under säsong 1 är det tre personer som dör genom att hoppa eller bli slängda överbord, och fler blir det.
- Hur otroligt mysigt det är att sitta i sin nya lägenhet och titta på Rederiet och dricka te. Ja, ni läste rätt! Elin dricker te numera. Jag kan nämna minst fem personer som under åren försökt lära mig att dricka te, men det var till slut jag själv som fick mig på fall, genom att upptäcka att det är mycket godare att dricka svagt te. Svagt te smakar inte te, utan bara som det luktar.
/ELIN
Flyttlasset går
Det senaste halvåret har det mesta snurrat i mitt huvud. Jag som alltid haft så definitiva planer och vetat exakt vad jag velat har från dag till dag ändrat mig angående framtiden. I våras planerade jag att ta jobb som ungdomsledare, därefter bestämde jag mig för att jag ville bli assistent, och så vidare. Ena veckan skulle jag flytta till Lappland, nästa vecka blev jag erbjuden att åka till Sibirien, däremellan var jag helt inställd på först Uppsala, Västerås och Örebro. Om och om igen har jag insett hur otroligt överskattat och tvingande det är att ha total frihet att bestämma över vart man vill bo och vad man vill arbeta med.
I fredags befann jag mig plötsligt i Söderköping där jag tittade på en lägenhet och skrev kontrakt på den. Följaktligen följde jag min gamla vana att först hitta på vart jag ska bo och först därefter titta på kartan vart det ligger (Söderköping ligger söder om Norrköping). På onsdag flyttar jag, vilket innebär att jag bara har idag och imorgon att (förkyld och smått febrig) rota igenom mina sjutusen lådor från Östersundsflytten och se vad som inte ska med. Bland annat har jag hittills hittat ett par blårandiga dockstrumpor, vilket säger en hel del om relevansen i dessa lådor.
Ja, jag ville bara tala om detta och säga att ni är varmt välkomna att hälsa på mig. Förutom om det är skummisar som läser min blogg, för de är inte välkomna. Ni kan ju höra av er först, och säga om ni är skumma eller inte.
/ELIN
Nuläget
Du vet att du blivit lite knasig när du rotar runt i kylskåpet för att hitta något som väger 100 gram, enbart för att kunna mäta viktskillnaden mellan två datorer du funderar på att köpa. Jag fick till slut nöja mig med ett paket grönsaksbuljong som väger 120 gram. Sen lade jag det på axeln för att se om det skulle bli för tungt att ha i axelväskan jämfört med att inte ha ett paket grönsaksbuljong på axeln. Det gav inte exakt det resultat jag hade hoppats på.
Några av er kanske undrar vad jag egentligen gör just nu. Svaret på det är mycket enkelt och samtidigt väldigt komplicerat. Jag pluggar franska på distans (det är inte enkelt i sig men går snabbt att säga) och letar efter lägenhet någonstans i södra mellansverige. Det senare är komplicerat då jag inte har så specifika krav på vart jag egentligen vill bo; jag har bara delat hem med folk i ett år och är nu sugen på att bo i egen lägenhet igen och träffa lite nya människor och så. Så om ni råkar trilla över en billig hyreslägenhet mellan Gävle och, låt oss säga, Linköping kanske, så kan ni höra av er till mig.
/ELIN
