efteralladar

Plötsligt slog det mig att populärkulturen de senaste tio åren varit väldigt fokuserade på en viss sort personer. Böcker, tv och filmer som vanligtvis är baserade på olika sorters känslouttryck har plötsligt fått vad vi skulle benämna "känslokalla" karaktärer som dragplåster. Sheldon i Big Bang Theory, Lisbeth Salander, Dr. House och Sherlock Holmes är bara några figurer som blivit stora just för att de skiljer sig i hur de reagerar och agerar jämfört med de flesta andra människor. Om de så ser på andras känslor med förvirring, likgiltighet eller ren ilska så fascineras vi av att de är "annorlunda" och framförallt så greppar åtminstone jag varje tecken på att det är det jag kallar normala. Som när Sheldon kramar Penny av tacksamhet för en servett (ni måste se avsnittet för att förstå) eller det faktum att Lisbeth Salander faktiskt blir kär; det framstår som så otroligt mycket större än om en annan karaktär hade gjort samma sak.

 

Men det som gör mig ledsen är att vi genast känner oss tvungna att diagnostisera dessa människor. Sherlock Holmes är självutnämnd sociopat, Sheldon har ingen diagnos men diskussionerna är ständigt pågående huruvida han är smått autistisk eller ej. Människor som inte reagerar med samma känslor som vi själva är alltså sjuka. Vad säger det om oss?

 

Bara en tanke så här på kvällskvisten efter att ha sett Sherlock Holmes-serien flera år efter planerat och givetvis gillat den ännu mer än jag anade.

 

Natti natti

/ELIN

Vad man skriver om när det inte finns något att skriva är inte lätt att veta. Jag gör inget i livet som ännu är klart att berätta om, jag har få flummiga funderingar att dela med mig av och jag slappar mest. Eller ja, i förrgår promenerade jag en mil, så jag kanske ska göra om det här till en sån där träningsblogg där jag skriver tider, distanser och hur peppad jag var under varje träningspass. Ärligt talat, finns det något tristare? Å andra sidan lagade jag egen pasta i tisdags också, och dessutom tittar jag på ungefär fyra avsnitt Masterchef om dagen, så det kanske känns mer aktuellt att matblogga. Eller pastamatblogga skulle det förstås bli, eftersom det i stort sett bara är pasta jag lagar. Och fil och flingor förstås.

 

Förresten börjar jag ryckas med i den där deprimerande vågen av att tröttna på sommaren och längta till att man får ha varma kläder på sig. Den känslan brukar ju hålla i sig ungefär en kvart innan man jag genomsnittlig svensk minns att höst och vinter inte alls är särskilt mysigt utan bara just deprimerande.

 

Om jag annars skulle sammanfatta vad jag sysselsätter mig med skulle det bli tre punkter:

1. Melissa Horn. Jag var högst skeptisk när hon slog igenom, eftersom jag då gillade Lars Winnerbäck väldigt mycket och tyckte att Melissa Horn kändes som ett halvdant Winnerbäck-fan som skivbolagen lät ge ut en skiva för att tjäna pengar på andra Winnerbäck-fans som köpte skivan. I sommar har jag dock insett att Melissa Horn är så mycket mer och jag lyssnar på henne non stop. Hur kan man liksom inte gilla en artist som sjunger melankoliska sånger och avslutar sitt album med en låt som heter "Det känns ännu sämre nu"?
2. Gilmore Girls. Ja, jag tittar på samma tv-serie om och om igen; jag ser de första fyra säsongerna för att jag gillar det som kommer sen, och när jag ser det som kommer sen inser jag att jag sett det för många gånger och slutar titta. Sen gör jag om samma sak igen, vilket är anledningen till att jag knappt sett sjunde och sista säsongen.
3. Hallon. Vi verkar vara de enda som har ett riktigt hallonår i år, men vi (ja, jag plockade faktiskt en gång) plockar i alla fall minst två liter om dagen och fyller frysen tills det inte går att hitta något annat i frysen.

 

En månad har gått sedan jag bloggade sist. Sedan dess har jag hunnit vara på semester i Falkenberg, på scoutläger i Loo utanför Alingsås och på Liseberg (i Göteborg). Alltihop var fantastiskt på sitt sätt, men tyvärr överskuggas i efterhand mycket av hur jag kom hem. 17.35 på lördag eftermiddag satte jag mig på ett tåg i Göteborg som skulle föra mig fram till Gävle klockan 23.56. Det var ju naivt av mig att tro att den tiden skulle stämma. Strax utanför Södertälje körde tåget ner en kontaktledning (hur nu det är möjligt eftersom den satt uppe i luften) och vi blev stående i 6,5 timmar i väntan på att reparatörer skulle rensa bort den 16 000 volt starka ledningen och sätta fast ett diesellok. Slutligen kom vi iväg och åkte i säkert fem minuter innan vi stannade vid närmaste station, Järna, där vi bytte lok till något som inte drevs på diesel. Detta tog en timme. Vid 6-tiden på morgonen nådde vi Stockholms Central och min mest ödmjuka känsla för dagen. Där stod nämligen runt trettio personer (mestadels barnfamiljer) som suttit på perrongen i åtta timmar. Tågets avgångstid hade nämligen skjutits fram 30 minuter i taget hela natten så att det var omöjligt för människorna där att gå någon annanstans och få lite välbehövlig sömn eller mat. Människorna på perrong såg så miserabla ut att jag plötsligt kände mig nöjd med att ha fått sitta på ett varmt tåg hela natten servad av en tågvärd som med största sannolikhet inte hade tänkt jobba hela natten men som ändå hade ett väldigt trevligt bemötande.

 

Alltså, jag vill ju helst inte vara så generaliserande att jag säger att det är SJ som är helt urspårat (jag lärde mig en del ordvitsar under min tid i Västergötland) men det är svårt att inte kasta en del skit på företaget som borde främja Sveriges tågåkande snarare än skrämma bort folk från det.

 

/ELIN