Tillägg
Plötsligt kom jag ihåg att jag har en blogg. Det kom väl kanske inte som någon chock direkt, men jag har helt enkelt inte tänkt så mycket på den. Det kommer aldrig bli någon yrkesbloggare av mig. Nu har jag i alla fall något att säga om sommaren.
I slutet av maj satt jag i min lägenhet i Sörping och kände mig instängd på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Tidigare har jag sett ner på stadsbor som när sommaren kommer flyttar ut till "torpet" eller "sitt land" för att koppla av. Idag insåg jag att det är för att jag tidigare aldrig bott i en stad på sommaren. Förutom enstaka dagar har jag spenderat mina sommarlov här hemma i Ockelbo, på läger, hos mormor och morfar, i deras stuga, i stugan vid havet vi brukar låna eller någon annan plats där jag råkat befinna mig. Städer har mest varit såna man spenderar en dag i och handlar eller turistar. Efter den dagen är det skönt att komma hem igen.
Nu bor jag inte direkt i en storstad med vimlande folkmassor, men att det är stadsmiljö med gator gör att det känns mer instängt. Och det var det jag insåg idag, att för mig är sommar att gå barfota i trädgården sena kvällar, kunna slänga mig i vår iskalla och skitiga å när jag blir överhettad och att mitt i matlagningen springa ut i rabatten och plocka grönsaker och kryddor att slänga i kastrullen. Det är en vacker bild, men också ganska ensidig. De flesta somrar har i stort sett likadana ut. I helgen ska jag tillbaka hem till min sommarpärla Söderköping en vecka, och det kanske vore en bra idé att skriva ett tillägg till min uppfattning om vad sommar innebär. Jag ska steka kolbulle, äta glass bland turisterna, gosa med grannkatten och försöka hitta någonstans att bada. Det låter väl inte helt fel?
Veckan därpå tar jag tåget ner till Berlin och Prag. Det blir definitivt inte en kopia av mina tidigare somrar, och det ska bli hur galet kul som helst att träffa min vän Nina igen, och göra Tjeckien tillsammans. För att ladda upp och ha något att ha på mig har jag idag shoppat - inte i en affär eller ens på internet då, utan i skrubben på övervåningen. Mamma har en massa gamla tröjor där, och jag fick dem för ett pangpris! Det kan jag varmt rekommendera.
/ELIN
Bamse uttalar sig om samhällsklimatet
När jag kom hem till mamma och pappa den här veckan slängde jag mig nästan genast över mina gamla Bamse-tidningar från när jag var 8-9 år gammal och det var jag som prenumererade på Bamse för första gången, istället för min syster. Så här skriver Bamses chefredaktör i mars 2000:
Många säger att samhället är hårdare idag, att människor är tuffare mot varandra än förr. Försök att möta hårda ord med vänlighet. För vem kan slå igenom vänlighetens starka sköld? Så resonerade Jesus i Palestina för nästan 2000 år sedan. Så sa Mahatma Gandhi i Indien för mer än 50 år sedan. Så sa Martin Luther King i USA för mer än 30 år sedan. De lever inte längre, men deras tankar och drömmar lever vidare. Låt deras tankar leva vidare genom er.
Man kan inte förbjuda rasism och nazism, för man kan inte förbjuda folk att ha sådana tankar. Men man måste prata om det, lära sig förstå varför det finns de som blir rasister och nazister. För ingen föds rasist. Ingen föds nazist. Någonstans går något fel, och hatets och ondskans mörka tankar slår rot i själen. Man måste ta reda på var och varför det går fel, för bara så kan man "bota" folk från att "smittas" av rasismen.
Prata om det! Prata med dem som har "smittats"! Bara så kan man få dem på andra tankar.
Bamse är en gullig och trevlig tidning, men det är också en stundtals väldigt politisk tidning som inte bara avrått barn från att äta godis, utan också gång på gång visar på allas lika värde. Bamse vill visa att uppmaningen om att alla människor ska bemötas med kärlek och vänlighet inte är någon brännhet politisk fråga, utan en allmängiltig och livsviktig del av barns moraliska uppfostran.
/ELIN
