efteralladar

Nu vill jag presentera en lista som känns viktig ikväll:

 

 

Men först ett förtydligande: Bioupplevelser kan handla lika mycket om dig själv som om filmen. En film du sett fram emot i flera månader kan bli en besvikelse bara för att du haft för höga förväntningar. Min lista innehåller en film som jag längtat efter innerligt och två filmer som jag bara hamnade på. Alla tre är sådana som lämnat mig skakad och berörd på alla sätt och vis.

 

 

När jag gick i sjuan var det viktigaste i mitt liv att hävda att Sagan om ringen och Harry Potter var skit. Av den enkla anledningen att alla andra tyckte att det var bra. Samma läsår föll jag för båda de två verken. En kväll var jag ensam hemma och av någon anledning bestämde jag mig för att titta på Sagan om ringen. Den kvällen plöjde jag igenom både Sagan om ringen och Sagan om de två tornen (filmerna alltså, inte böckerna! Riktigt så skvatt galen är jag inte). Jag var fast.

 

På vintern kom Sagan om konungens återkomst ut på bio och min bror och jag drog med vår kompis för att se den (det faktum att min kompis uppenbarligen inte hade sett de två första filmerna bekymrade inte mig. Alla skulle frälsas. Hade jag haft fler frikyrkliga läsare av den här bloggen hade jag kanske dragit en Saul/Paulus-referens här för att tydligt visa på hur den som tidigare hatat något vill visa sin nyfunna kärlek för alla, men vi skippar det). I drygt tre timmar satt jag som förstenad med handen fast i popcorn-påsen. Det var fullkomligt magiskt.

 

 

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag trodde att jag skulle se en mexikansk film på Chicago Latin Film Festival som ett grupparbete. Men på grund av miss i kommunikationen gick jag helt ensam på en film om ett mexikanskt uppror som jag aldrig tidigare hört talas om. Och shit vad bra den var. Så outsägligt sorglig. Då jag letat efter filmen på internet i efterhand men inte ens hittat en version med engelsk textning tror jag att jag utan risk kan berätta om hur den slutar. I slutscenen har killen dött när den mexikanska polisen stoppat studentprotesterna. Tjejen det handlar om står kvar, ensam, övergiven och förstörd. Då börjar den här låten spelas:

 

 

Hon har förlorat sitt livs kärlek och the Turtles sjunger: "I can't see me lovin' nobody but you for all my life. When you're with me, baby the skies'll be blue for all my life". Det är brutalt. Behöver jag ens säga att filmen vann priset för bästa film på filmfestivalen?

 

Efter jobbet idag gick jag till biblioteket för att leta efter ett par filmer att låna och titta på den kommande veckan. Som vanligt ledde det bara till att jag insåg att jag redan har en massa filmer hemma (ungefär som när andra köper väskor eller skor (hrm)). När jag kom ut från biblioteket fick jag ett ryck att jag skulle använda min gamla bio-biljett som jag fick hösten 2013 som tack för att jag varit funktionär på sommarens läger. Sagt och gjort gick jag till bion, kom ihåg att jag tidigare velat se Pride, köpte min biljett och gick sen nöjd och glad och väntade på att filmen skulle börja.

 

Jag visste inte riktigt vad det var för film, bara att det var en brittisk komedi, och jag ville hellre se en brittisk komedi än något stort och svulstigt.

 

I korta drag handlar filmen om en grupp brittiska homosexuella i London som kommer på att de ska starta en grupp för att stötta strejkande gruvarbetare. Wow, det var.... udda, tänker du. Ja, det är det. Sjukt knäppt och samtidigt så viktigt. Knäppt för att gruvarbetare ses som en ganska homofobisk grupp människor och i filmen vill de verkligen inte ha de homosexuellas hjälp, hur mycket de än behöver pengar och mat för att klara sig. Viktigt när man inser gruppens grundvärdering: Om vi kämpar för våra egna rättigheter så måste vi kämpa för allas rättigheter. Dessutom ser ledaren för gruppen, Mark, att de poliser som tidigare trakasserat de homosexuella nu ger sig på gruvarbetarna som vägrar jobba tills de får bättre villkor. De känner igen sig i arbetarna och ser den lilla personens kamp mot den stora makten.

 

När de homosexuella möter de walesiska gruvarbetarna blir det något slags Les Miserables möter Torka aldrig tårar utan handskar möter stor humor. Det fantastiska är hur enkelt filmen driver med homosexuella i samma andetag som den driver med homofober samtidigt som den ser allvaret i att människor vänder sig emot en.

 

Okej, den innehåller så klart en del klichéer också, som när en hel sal ställer sig upp och sjunger en gammal walesisk sång helt apropå. Men när det är britter kommer de undan med fler klichéer än om det hade varit en amerikansk film, eftersom klichéerna generellt sätt är färre.

 

På samma sätt som jag för elva år sen var evigt tacksam för att jag såg den tredje Sagan om ringen-filmen var jag ikväll tacksam för att jag inte satt i salongen intill och såg den tredje Hobbit-filmen. Var sak har sin tid.

 

Gott nytt år!

/ELIN