En epok i Sveriges friidrott
En av Sveriges största friidrottare genom tiderna har nu lagt av, efter åtta år av skador och sju operationer. Det betyder att alla de som tävlade på internationell nivå när jag började intressera mig för friidrott har lagt av (förutom Robert Kronberg, men jag tvivlar på att han någonsin lägger av). Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Staffan Strand och Christian Olsson är för mig anfäderna till den svenska friidrotten. Nu är de alla gamla och pensionerade.
Hej då Christian.
/En hemlig beundrare
För övrigt verkar det inte ha hänt så mycket i Väst i dag, eller hur?
Christian har inte bara varit helt överlägsen i tresteg, han har också orsakat mina två sorgligaste ögonblick i friidrottstittandet. Det första var på DN-galan 2008. Det var bara veckor före OS och Christian gjorde storstilad comeback i Stockholm. Det första som hände var att han fick ont i baksidan av låret, och senare meddelade han att OS inte var aktuellt längre. Den kvällen sände SVT-sporten ett kollage över Christian Olssons karriär, som en hyllning. Jag grät över hans grusade förhoppningar och hela kvällen blev tung.
När jag för en timme sen tittade på Christians avskeds-presskonferens var det precis samma känsla som infann sig. När han sitter där och pratar om sporten med ett rosa skimmer över sig, om känslan av att vinna och hur han hade velat slå 18-metersgränsen, då blir jag ledsen för hans skull. Ingen har kämpat lika länge för att komma tillbaka, och sen inte lyckats.
När jag för en timme sen tittade på Christians avskeds-presskonferens var det precis samma känsla som infann sig. När han sitter där och pratar om sporten med ett rosa skimmer över sig, om känslan av att vinna och hur han hade velat slå 18-metersgränsen, då blir jag ledsen för hans skull. Ingen har kämpat lika länge för att komma tillbaka, och sen inte lyckats.
Hej då Christian.
/En hemlig beundrare
För övrigt verkar det inte ha hänt så mycket i Väst i dag, eller hur?
Kommentarer
Trackback
