efteralladar

Ännu en horribel dag lider mot sitt slut. Eller ja, horribel och horribel, allt är ju relativt. Jag har inte drabbats av cancer, jordbävning eller ens blivit överkörd av en traktor så jag kanske inte borde prata så mycket om vad som är hemskt. Jag har i alla fall påbörjat mitt livs första (och med största innerliga förhoppning enda) C-kurs på universitetet. En C-kurs är den svåraste kursen man behöver klara av för att få ut sin kandidatexamen. I stora drag består en C-kurs av ångest, magknip, massiva mängder uppgifter och en människa som säger "ni är ju på högre nivå nu så det här är vad vi förväntar oss att ni ska klara av". Om man säger så här; höjdpunkten på min vecka har varit gårdagens tandläkarbesök. Visserligen har jag inget emot att gå till tandläkaren, men man förväntar sig ändå mer positiva upplevelser än så.

Jag antar att ni (jag hoppas i alla fall att det är fler än jag som läser den här bloggen) märkt att jag bytt utseende en smula. Det är fortfarande samma basic utseende men utan två år gamla bilder på mig själv. Istället beslutade jag mig för att sätta upp en bild på något som representerar mig och mina erfarenheter: min lägerfilt. Den är något av ett cv i scoutbranschen. Tyvärr är mitt cv alldeles för tunt för att jag skulle kunna få några jobb ens i scoutbranschen men den kan i alla fall vara lite fin att titta på. Tror jag.

Denna makeover kan ju utifrån ses som en förändring och kanske till och med en av de där höjdpunkterna jag pratade om. Men det är snarare så att jag var tvungen om att göra om skiten för att slippa tänka på den andra skiten (C-uppsatsen) för en stund. I samma anda har jag även städat min lägenhet, tvättat, lyssnat på en hel ljudbok inom loppet av ett dygn (Om en pojke: 8 timmar och 23 minuter) och promenerat hem från tandläkaren på Frösön för att slippa sitta hemma och fundera. Man kan säga att det där med stress hanterar jag galant!

I ett försök att muntra upp mig själv har jag i alla fall bjudit hit Elise imorgon kväll för att titta på Pip-Larssons. Jag ska laga pitepalt åt henne så att hon känner att det verkligen är Norrland hon har flyttat till. Då jag alltid följer mormors recept när jag gör palt och hon inte använder några mått blir min palt alltid olika varje gång. Så Elise kan förvänta sig allt från potatissörja utspridd i kastrull som man måste sila av för att slippa äta det som soppa (tro mig, det har hänt) till en hård klump som man inte kan skära i. Det kommer bli kanon!

/ELIN