efteralladar

Så var det gjort. Den tand som gett upphov till fem stycken blogginlägg (sex om man räknar det här) är nu väck. Och jag är ledsen att säga det, alla tandläkarrädda, men det var mest bara häftigt. Det gjorde ganska ont när de sprutade in bedövning, men i övrigt var det inte så farligt. Faktum är att jag inte var ute på helt fel spår när jag spekulerade i vad tandläkaren kunde tänkas använda för att få fram en tand som inte riktigt kommit fram en. Min tandläkare hade ett fasligt sjå att först bända som med en hävstång och sen dra med tången och sen bända igen. Till sist ploppade den ut (utan att jag svalde den vilket jag var rädd för en stund) och han skulle sy igen såret. Jag vet inte om jag har en krånglig mun eller om han bara var förfärligt värdelös på att sy (han kanske skolkade från textilslöjden) men han fick börja om stygnen fyra gånger för att det gick så dåligt.

Efter en halvtimme fick jag gå, men till min stora sorg glömde jag att be om att få ta med mig min tand. Den hade inte bara blivit ett häftigt halsband utan också en visualiserande bild i bloggen. Det kommer gräma mig i flera veckor. Jag funderar på att istället knäppa kort på stället där tanden förut satt, men jag anar att intresset för det inte är riktigt lika stort som jag vill tro. Nu är i alla fall tanden borta och nästa vecka ska även stygnen bort. Sen lämnas jag att helt på egen hand vänja mig vid min nya roll som 29-tanding.

En dag som denna vill jag också passa på att säga hur trevligt det är att få höra så många breda "L" på tv för ovanlighetens skull. Det får mig att känna mig som hemma.

/ELIN