efteralladar

Ibland kan systrar vara bra att ha, vem hade kunnat tro det? Efter X antal dagar med panik frågade jag till slut min kära syster om hjälp med att komma på en idé till vad jag skulle skriva om i min forskningsstudie. Klok och erfaren som hon är hade hon strax ringat in ett område som plötsligt framstod som självklart och som jag fick en massa idéer om. Nu ska jag bara få klartecken från två håll så kan jag börja rota efter information.

I går kväll tittade jag på två stycken filmer, en nygammal och en ny. Den första var Billy Elliot, om den elvaåriga Billy i 1980-talets England som plötsligt får en stor passion för att dansa balett. Jag har inte sett den sedan jag i femman eller sexan såg den i skolan. Jag kan bara gratulera läraren som visade den, för dennes goda smak. Den är riktigt bra och särskilt lämplig att visa just för mellanstadieelever, eftersom den handlar om drömmar, normer, sexuell läggning och föräldrars påtryckningar. Jag minns att jag tyckte att den var bra då också, även om jag såklart såg den på ett annat sätt än jag gör nu.

Den andra filmen var Tvivel, en av alla mina Meryl Streep-filmer (jag har Mamma Mia, Djävulen bär Prada, Tvivel, Timmarna och Kramer vs Kramer, alltså fler än vad jag har filmer med Jack Black, tvärtemot vad jag påstod för några veckor sen när vissa av mina läsare blev upprörda över att jag hånade honom) som jag hade planerat skulle lösa alla mitt livs bekymmer (jag visste ju inte att söstra mi skulle åstadkomma just det dagen därpå). Konstigt nog var det inte så lätt och jag blev lite besviken på filmen. Jag har på senare tid märkt att jag har svårt för att tycka om filmer som jag inte kan känna igen mig i, och att leva mig in i en katolsk skola på 60-talet med en massa nunnor som sprang omkring och såg stränga ut var oväntat svårt. Så det slutade med att jag slötittade på den och la pussel i stället. Jag har för övrigt lagt färdigt pusslet nu. Jag köpte det på Kupan för tio kronor i tisdags, 1000 bitar, och igår la jag färdigt det. Eller snarare, jag la färdigt det klockan halv fyra i morse. Jag vet, jag har kassa rutiner, och det faktum att min kära vän Martina varje morgon ska envisas med att bevisa att hon vet när jag vaknar genom att skicka ett sms när hon tror att jag har vaknat får mig mest att känna mig stalkad. Tyvärr måste jag säga att hon är ganska duktig på det också. Hon har varit högst en timme ifrån hittills, oavsett om jag gått upp sju eller halv tolv på morgonen.

Eftersom det händer absolut ingenting i mitt liv just nu (förutom nämnda gissningstävling om mina sömnvanor som det förresten inte är välkommet för fler att delta i) och ett stort litet evenemang drar igång i kväll kommer jag nog tillägna Melodifestivalen några inlägg. Jag har så länge jag kan minnas gjort listor och satt poäng för alla möjliga kategorier. Detta kan låta grymt ambitiöst och lite fanatiskt, men faktum är att jag några gånger har provat att inte sätta poäng (vilket brukar ta alla de tre minuterna eftersom jag är så velig och har minst fem kategorier) och jag blir så grymt uttråkad. Att bara sitta och titta funkar inte riktigt för mig. Så det är mycket för att ha något att göra. Och så är det otroligt roligt att titta tillbala på vad man tyckte.

Till sist tänker jag på Lena Nyman som dog i går. Hon är med i två av mina absoluta favoriter, Ronja Rövardotter och Ture Sventon. Hon är bara så genuint mysig och skarp i de serierna att jag inte kan låta bli att älska henne. Jag tänker inte skriva "vila i frid" eller något sånt för det låter som "hoppas ingen kommer och gräver upp dig" eller "hoppas du får sova en stund nu och att ingen kommer och tvingar med dig till himlen" och det är inte riktigt vad jag vill uttrycka. Istället ska jag spela en liten sång för er med en sångröst som är både len och bestämd.

Vargsången

/ELIN