efteralladar

Jag skrev ju att jag skulle ägna några inlägg åt Melodifestivalen. Och det skulle jag väl kunna göra, om jag nu hade sett programmet. Alltså, jag har ju sett alla bidrag (förutom Loreen eftersom mormor ringde just då, och jag fick sätta mina poäng på måfå) men så fort programledarna kommer i bild brukar jag byta kanal. Det gör mig mest generad och obekväm när de ska sjunga och dansa och skämta. Och hela grejen med kända artister som ska få tips av den skäggige amerikanen i cowboyhatt har jag fortfarande inte kommit underfund med om det är ett skämt eller inte. Om någon vet får ni gärna informera mig? Men jag tittar ändå troget på bidragen. Hittills tycker jag att Jenny Silver, Rasmus Viberg, Pernilla Andersson och The Moniker har varit bäst. Och så brukar jag tycka om Sanna Nielsen, för att hon sjunger bra och är trevlig, men låten i år var kanske inte den bästa.

Jag gillar att ha sånt här att tänka på. Om jag inte får koppla bort hjärnan några gånger om dagen blir jag galen. Inte för att jag har så många kloka tankar som trängs om utrymme, utan att för att jag gör om allt till stressmoment.

I dag har jag blivit befordrad till Vice Ordförande i Ungdomsrådet i Odenslundskyrkan. Det är ett mycket prestigefyllt uppdrag och jag ska göra mitt bästa för att leva upp till förväntningarna. Det praktiska är ju att jag inte har några förväntningar på mig.

Det känns som att jag har jättemycket att skriva, jag kan bara inte komma på vad det är. Min vår är väldigt oplanerad och oviss. Det enda jag vet att jag ska till Åbo i mars (Yey!) och Stockholm i juni (Yey!). I övrigt skulle man kunna säga att min framtid är tabula rasa, dold i mörker, gömd för blotta ögat, ja ni fattar...

/ELIN