WSJ - Bättre sent...
Efter fem veckor återser jag nu min dator. Därmed är det också dags att sammanfatta ett av mitt livs största äventyr, även om jag knappast kan göra det bättre än min tälthyresvärdinna (som förresten inte fick något i hyra) Sara. Jag har nämligen varit på världsscoutjamboree på Rinkabyfältet i Skåne i fyra veckor. Det har regnat, det har blåst, det har varit en pool i vårt tält, och det har också varit några soldagar. Okej, vädret avklarat. För att strukturera upp det här måste jag först förklara vad en World Scout Jamboree innebär. I stora drag är det när tusentals personer (i det här fallet 40 000) vart fjärde år samlas från hela världen och bor i tält i tio dagar. Deltagarna är 14-17 år gamla och eftersom WSJ hålls en gång vart fjärde år så kan man bara vara deltagare en gång i sitt liv. Men förutom deltagare var vi också ungefär 9000 International Service Team (IST:are), funktionärer, som slavade och drev den här scoutstaden under dessa tio dagar.
Förutom att jag var IST:are så var jag också på lägerplatsen i två veckor innan lägret började, för att bygga tält. Jag tror det var runt 500 tält som skulle upp och vi var cirka 80 tältbyggare. När jag säger tält så tänker ni kanske såna där eländiga campingtält som man sätter upp i regnet. Men det här var inte tält som skule sovas i, utan man skulle ha aktiviteter i dem, olika organisationer skulle göra reklam för sig, och så vidare. Därför var tälten snarare i det format som vi brukar kalla partytält. Ibland för väääldigt stora partyn. IST-matsalen var till exempel cirka 125 meter bred och rymde 4000 personer. Inte för att jag byggde den men jag kan ju låtsas.
(Varning för lång utläggning om olika sorters tält och vilka som är värst att bygga etc.). Här är ett tält som min patrull byggde:
Jag skulle tro att det är 8x15 meter (ursäkta mig tältvänner om jag tänker fel, det kan även vara 6x15 meter). Detta är ett såkallat tysktält. Det innebär att det är tyskar som har tänkt och konstruerat tältet. Tysktält tycker vi om, för de är lätta att handskas med. Dansktält tycker vi däremot extremt illa om. De är tunga, man måste spendera 2/3 av tiden med att klänga runt på tältet och dra åt diverse skruvar och de tar tre gånger så lång tid att bygga som tysktälten. Sen finns det också svensktält. Svensktält är hyfsat trevliga. Det enda krångliga är att det medföljer cirka 200 läderremmar som man måste spänna fast allting med vilket kan ta sin lilla tid. Till sist har vi det fruktade Eschenbach-tältet. Komiskt nog går Eschenbach-tälten också under namnet Finsk-tält. Vi spenderade en väldigt varm och solig dag med att försöka resa ett Eschenbach-tält. Exakt allt som kunde gå fel gick fel, vilket slutade med att vi fick kalla in tre andra patruller för att flytta hela tältet tre meter bort. Det var en smula förnedrande. Det var dagen då uttrycket "Man ska aldrig spränga en sten i luften eller resa Eschenbach-tält när det är varmt ute" myntades.
Redogörelsen för de olika sorters tälten över.
Att vara tältbyggare var trots att det ofta var tråkigt att bygga tält riktigt kul. Det var så roligt att vi i slutet av lägret hade tältåterträff: vi gick över lägerområdet och lyssnade på låten: "We built this city". Det var rätt mäktigt. Vi hade byggt Skånes fjärde största stad.
Men det var ju ändå själva lägret som var huvudsaken. Jag var som sagt funktionär och blev placerad på Special Guest Area. Det betyder att vi tog hand om alla gäster som var speciellt inbjudna till lägret, VIP-gäster. Exempel på såna gäster var kungen och drottningen, statsministrarna för Sverige, Danmark och Finland, Styrelser för diverse organisationer och "högt uppsatta" scouter i världen. Man kan väl säga att jag hade ett av de mest varierande jobben: ena stunden bar jag bord och plockade jag upp folks kladdiga servetter, andra stunden åt jag lunch med kungaparet. Det var ett jätteroligt jobb, särskilt som vi oftast fick äta överbliven cateringmat till middag.
Försök se om ni känner igen några...
Jobb och mat i all ära, den huvudsakliga anledningen till att man åker på läger är ändå att träffa folk. Och det har jag verkligen gjort. Jag som knappt har använt min engelska i vanliga livet förut pratade med folk från hela världen och skaffade en massa nya både svenska och utländska kompisar.
Den 15 juli, när jag varit i Rinkaby i fem dagar skrev jag i min loggbok:
Idag jobbade vi från åtta på morgonen till nio på kvällen. Skorna var blöta sen gårdagen men nu känns det som normaltillståndet. Mina fötter är anpassade efter stålhätteskorna och gör ont i alla andra sammanhang (till och med i sovsäcken). På eftermiddagen hade vi akut fikabilsbrist för vi var för långt bort för att den skulle kunna hitta oss. Men när vi kom hem ikväll var jag nöjd och fridfull. Jag har en trevlig patrull, vi slipper laga mat och man träffar ständigt nya människor. Jag känner starkt, att det här är Livet.
/ELIN
Förutom att jag var IST:are så var jag också på lägerplatsen i två veckor innan lägret började, för att bygga tält. Jag tror det var runt 500 tält som skulle upp och vi var cirka 80 tältbyggare. När jag säger tält så tänker ni kanske såna där eländiga campingtält som man sätter upp i regnet. Men det här var inte tält som skule sovas i, utan man skulle ha aktiviteter i dem, olika organisationer skulle göra reklam för sig, och så vidare. Därför var tälten snarare i det format som vi brukar kalla partytält. Ibland för väääldigt stora partyn. IST-matsalen var till exempel cirka 125 meter bred och rymde 4000 personer. Inte för att jag byggde den men jag kan ju låtsas.
(Varning för lång utläggning om olika sorters tält och vilka som är värst att bygga etc.). Här är ett tält som min patrull byggde:
Jag skulle tro att det är 8x15 meter (ursäkta mig tältvänner om jag tänker fel, det kan även vara 6x15 meter). Detta är ett såkallat tysktält. Det innebär att det är tyskar som har tänkt och konstruerat tältet. Tysktält tycker vi om, för de är lätta att handskas med. Dansktält tycker vi däremot extremt illa om. De är tunga, man måste spendera 2/3 av tiden med att klänga runt på tältet och dra åt diverse skruvar och de tar tre gånger så lång tid att bygga som tysktälten. Sen finns det också svensktält. Svensktält är hyfsat trevliga. Det enda krångliga är att det medföljer cirka 200 läderremmar som man måste spänna fast allting med vilket kan ta sin lilla tid. Till sist har vi det fruktade Eschenbach-tältet. Komiskt nog går Eschenbach-tälten också under namnet Finsk-tält. Vi spenderade en väldigt varm och solig dag med att försöka resa ett Eschenbach-tält. Exakt allt som kunde gå fel gick fel, vilket slutade med att vi fick kalla in tre andra patruller för att flytta hela tältet tre meter bort. Det var en smula förnedrande. Det var dagen då uttrycket "Man ska aldrig spränga en sten i luften eller resa Eschenbach-tält när det är varmt ute" myntades.
Redogörelsen för de olika sorters tälten över.
Att vara tältbyggare var trots att det ofta var tråkigt att bygga tält riktigt kul. Det var så roligt att vi i slutet av lägret hade tältåterträff: vi gick över lägerområdet och lyssnade på låten: "We built this city". Det var rätt mäktigt. Vi hade byggt Skånes fjärde största stad.
Men det var ju ändå själva lägret som var huvudsaken. Jag var som sagt funktionär och blev placerad på Special Guest Area. Det betyder att vi tog hand om alla gäster som var speciellt inbjudna till lägret, VIP-gäster. Exempel på såna gäster var kungen och drottningen, statsministrarna för Sverige, Danmark och Finland, Styrelser för diverse organisationer och "högt uppsatta" scouter i världen. Man kan väl säga att jag hade ett av de mest varierande jobben: ena stunden bar jag bord och plockade jag upp folks kladdiga servetter, andra stunden åt jag lunch med kungaparet. Det var ett jätteroligt jobb, särskilt som vi oftast fick äta överbliven cateringmat till middag.
Försök se om ni känner igen några...
Jobb och mat i all ära, den huvudsakliga anledningen till att man åker på läger är ändå att träffa folk. Och det har jag verkligen gjort. Jag som knappt har använt min engelska i vanliga livet förut pratade med folk från hela världen och skaffade en massa nya både svenska och utländska kompisar.
Den 15 juli, när jag varit i Rinkaby i fem dagar skrev jag i min loggbok:
Idag jobbade vi från åtta på morgonen till nio på kvällen. Skorna var blöta sen gårdagen men nu känns det som normaltillståndet. Mina fötter är anpassade efter stålhätteskorna och gör ont i alla andra sammanhang (till och med i sovsäcken). På eftermiddagen hade vi akut fikabilsbrist för vi var för långt bort för att den skulle kunna hitta oss. Men när vi kom hem ikväll var jag nöjd och fridfull. Jag har en trevlig patrull, vi slipper laga mat och man träffar ständigt nya människor. Jag känner starkt, att det här är Livet.
/ELIN
Kommentarer
Postat av: SaraLotta
Tycker du beskrev Wsj och känslan attans bra:D Ses i tält på Scoutforum, en gång tält alltid tält...<3
Trackback
