Если головная боль, кетчуп, и как невероятно полезный именно с этим изображением.
Jag började skriva ett långt och intressant inlägg om min underbara helg, men det visade sig bli ett långt men inte alls särskilt intressant inlägg. Så jag får försöka sammanfatta istället: I lördags var jag konferencier för en invigningsfest iförd skjorta och fluga, sen tittade jag på melodifestivalen och åt semla, på söndagen hade vi gudstjänst och avrundade med att jag för första gången i mitt liv var ordförande för ett årsmöte. Allt var väldigt skoj, utmattande och utfördes med en ständig huvudvärk. Huvudvärken är lojal och håller i sig än, vilket nu gör det en smula svårt att skriva PM om risker utifrån ett symbolisk-interaktionistiskt perspektiv.
Ju fler skolarbeten man skriver desto mer lär man sig om sitt eget sätt att skriva. Mitt sätt att skriva är ganska puckat. Jag sätter av tid för att kunna sitta hela dagen. Sen spenderar jag dagen med att lyssna på radio, titta på ett gammalt avsnitt av Gilmore Girls, skriva in låttitlar i Google Translate och lyssna på hur de låter när datarösten läser upp dem etc etc. Plötsligt (ofta strax efter att jag druckit en stor kopp kaffe) får jag ett ryck och skriver så det brinner i fingrarna. Jag refererar, kommer med egna exempel och diskuterar teorier. Det är under den här stunden det gäller att skriva så mycket som möjligt så snabbt som möjligt innan jag börjar tänka igen. Jag har ett flow som när som helst kan ta slut.
När det väl tar slut gäller det att jag har skrivit en hel del för det är nu jag ska börja redigera. Jag är nämligen inte så bra på att hitta på egen text, men jag tycker om att skriva om redan befintlig text. Så nu läser jag igenom allt skitsnack jag åstadkommit den senaste kvarten (kaffekvarten) och ändrar alla ord och byter plats på alla stycken. Om jag har tur lägger jag till lite ny text också, men mer troligt är att jag måste vänta till morgondagens hyperögonblick för att få ut fler ord.
Något i det här får mig att tänka på ketchupeffekten.
Det viktiga är inte att vara lika ambitiös som man drömmer om, det viktiga är att man inser hur man fungerar och gör det bästa av situationen. Om jag verkligen skulle sitta och klämma ur mig ett ord i taget från morgon till kväll skulle texten i slutänden inte bli vare sig lika engagerad eller välskriven.
/ELIN
Ju fler skolarbeten man skriver desto mer lär man sig om sitt eget sätt att skriva. Mitt sätt att skriva är ganska puckat. Jag sätter av tid för att kunna sitta hela dagen. Sen spenderar jag dagen med att lyssna på radio, titta på ett gammalt avsnitt av Gilmore Girls, skriva in låttitlar i Google Translate och lyssna på hur de låter när datarösten läser upp dem etc etc. Plötsligt (ofta strax efter att jag druckit en stor kopp kaffe) får jag ett ryck och skriver så det brinner i fingrarna. Jag refererar, kommer med egna exempel och diskuterar teorier. Det är under den här stunden det gäller att skriva så mycket som möjligt så snabbt som möjligt innan jag börjar tänka igen. Jag har ett flow som när som helst kan ta slut.
När det väl tar slut gäller det att jag har skrivit en hel del för det är nu jag ska börja redigera. Jag är nämligen inte så bra på att hitta på egen text, men jag tycker om att skriva om redan befintlig text. Så nu läser jag igenom allt skitsnack jag åstadkommit den senaste kvarten (kaffekvarten) och ändrar alla ord och byter plats på alla stycken. Om jag har tur lägger jag till lite ny text också, men mer troligt är att jag måste vänta till morgondagens hyperögonblick för att få ut fler ord.
Något i det här får mig att tänka på ketchupeffekten.
Det viktiga är inte att vara lika ambitiös som man drömmer om, det viktiga är att man inser hur man fungerar och gör det bästa av situationen. Om jag verkligen skulle sitta och klämma ur mig ett ord i taget från morgon till kväll skulle texten i slutänden inte bli vare sig lika engagerad eller välskriven.
/ELIN
Kommentarer
Trackback
